Fia

Jahapp, dan före dopparedan. 

I alla fall kan man se det så. 

En liten smula kaos, massa planering, fina kläder och ett riktigt gott humör är de ingredienser som behövs för en förhoppingsvis lyckad student! Shit som jag längtar! Jag känner mig som ett litet barn som satt uppe så länge som möjligt för att vänta på tomten dagen innan julafton. Vilken spänning. 

Självklart kan man inte låta bli att tänka vilka otroliga omställningar det kommer bli nu. 

Tekniskt sett behöver jag aldrig mer gå i skolan, (i och för sig kommer jag redan börja till hösten... men det är i Miami så det räknas inte. :) ) allt som har varit en vanlig vardag med skola, läxor och mög kommer att förändras. I 13 år har man mer eller mindre dragit sig till skolan för att sitta framför en bänk och undervisats av lärare som det ibland kunde vara så otroligt genomskinligt att de ville vara var annan stanns som helst än i just detta klassrummet med just dessa eleverna just nu. 

Jag lider med dem. Jag hade aldrig velat bli lärare... jag tror inte jag hade klarat av det. 

Men nu är det snart den 12 juni och jag kommer inte längre att vara ens elev. Imorgon kommer jag springa ut från Filbornaskolan med ett stort leende på läpparna och jag kommer vara så otroligt stolt över mig själv: Jag klarade det! 

Jag gjorde det verkligen! Alla jävla år som varit så ohyggliga att man inte velat annat än att försvinna, alla hemska månader man bara önskat att få komma bort, alla jäkla dagar som man skulle göra vad som helst för att få tyst på läraren, alla timmar man suttit vid en gammal nött bänk och lyssnat på saker som inte alls intresserar en ens det minsta, alla minuter man bara hoppats att brandlarmet ska gå så man får en ledig stund och alla sekunder man tittat på klockan och bara önskat att visaren kunde springa lite snabbare. Alla de år, månader, dagar, timmar, minuter och sekunder kommer försvinna imorgon vid 14.00. 

Trots att jag faktisk trivts bäst på Filborna av de skolor jag gått på kan jag faktiskt stå för vart enda ord i ovanstående stycke. Men trots det måste jag faktiskt erkänna att jag inte varit mycket utan skolan. Tänk vad man egentligen har lärt sig... allt från att skriva och läsa till mattematik och främmande språk. Och alla människor man träffat! Vissa kommer bli vänner för livet, medan andra faller i glömska. Aa...skolan är kanske ganska bra ändå. :) 

Nu ska jag ta och lägga mig i min sköna säng med mitt krull som faster precis fixat. Jag ser ut som men 80 årig gammal dam med permanentat tantkrull just nu. Korkskruvar som är uppsatta tight mot hårbotten med nålar så jag förhoppningsvis får några fina lockar till morgondagens regniga student. Jag längtar så otroligt mycket!

Nu ska jag lägga mig och gå igenom mina år, allt från första skoldagen på Brunnsängsskolan i Södertälje, till flytten och skolombytet till Västra som kom att bli en mardröm. Till önskedrömmen Sally som visade sig vara en otroligt kass skola för att sedan välja vidare till Filborna där mina svenska skolår just nu tar slut. Känns lite absurt och skummt på samma gång men va fan haha. För veklig ska man självklart inte vara men jag kan faktiskt inte hjälpa att vara lite återblicksamm eller vad man kan kalla det. :) 

Time for a new time. 

And time for sleep.