Fia

Nu är det andra gången jag skriver ett riktigt långt inlägg som sen bara försvinner spårlöst. Så jäkla irriterande. 

Imorse när jag vaknade snurrade mitt huvud. Alla tankar och intryck for omkring hur som helst och jag var inte mer klok imorse än vad jag varit de senaste veckorna. Jag drömmer konstiga drömmar om alla möjliga saker, sover oroligt och vaknar flera gånger. På morgonen känner jag mig som en zombie som inte har sovit på flera dagar. Vilket I-lands problem. 

Jag lyssnade i alla fall på mig själv och tog sovmorgon från träningen, satte mig ner och hade liten egen-tid för att tänka på tankarna i mitt huvud. Efter X-antal minuter gav jag upp eftersom jag fortfarande inte hittat någon bra tråd att börja dra i. Jag är fortfarande lika oviss men det kanske är så det ska va? 

Istället gick jag och öppnade mailen, i inboxen hittade jag ett mail från en väldigt bra vän till mig som i nuläget befinner sig i Frankrike. Såhär löd en av raderna i hennes mail: ”Jag har det så sjukt bra här att jag inte vill åka hem, men samtidigt vill jag ju inte stanna heller, knäpp känsla!” Jag tror att hennes rad beskriver mina känslor ganska bra. Antagligen ska det kännas så, och trots att det är jobbigt ibland får man försöka tänka på allt det positiva det drar med sig.

Jag tror att jag kan gå hur långt som helst, att jag kan jobba med vad jag vill och att jag kan bli precis som jag vill ha mig. Men ingenting kommer självklart gratis. Allt är tufft och man får jobba för det, vad är det annars för biggie? Vad är det för utmaning att gå i samma vanliga uppslitna fotspår som alla andra? Att tryggt bosätta sig nära familjen och fortsätta sitt liv precis som man alltid gjort? För vissa känns det självklart men inte för mig. Trots att jag är rädd och osäker, vet jag att jag innerst inne inte kommer känna mig hel eller nöjd som person om jag stannar här hela livet. Det är bara sån jag är och trots att jag vet att det kommer bli jobbigt, vet jag även att jag kommer klara det. Jag kan klara allt jag ger mig in på och självklart känns det speciellt för mig, det hade ju varit skumt om det inte gjorde det. 

Jag är en ganska rädd person som skapar rädslor åt lite allt möjligt. Varför vet jag inte, men jag skulle chansa på att det vore en slags försvars mekanism mot mig själv. Självklart är jag rädd nu, men den räddslan blandas med lycka som sedan blandas med nervositet så jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den längre. Spänd av förväntan är ett bra ord som är positivt laddat, jag kanske ska använda mig av det? 

Jag vet att det kommer bli jobbigt att lämna alla vänner, familjen och speciellt Andreas, men det här är bara en liiiten, liten del i mitt förhoppningsvis långa liv som kommer gå relativt fort. Jag vet att vi kan klara av det om vi bara vill och jag vet vad jag vill. Jag vet vart jag har mina vänner, jag vet vart min familj är och jag vet vem min stora kärlek är. Jag är lycklig. Det här är ett litet steg som blivit till ett stort kliv. Vi kommer klara det, det vet jag. 

Om du var ett hav vore jag en våg

Om du var himmelen skulle jag ha vingar

Om du var ett regn hade jag vart hav och land

Om du var musik vore jag en sång

Om du var vidderna ville jag va vinden

Men jag skulle inte va nånting om du inte fanns

/ Sofia.