Fia

Lika många gånger som jag funderat, har jag också skrattat.
Jag har lärt mig att se. Låter klychigt.
________________________________________________________________________________

Jag blir så arg på människor som tror att de gör något så det blir rätt för mig.
Rätt för mig? Rätt för dem kanske. Men oftast inte för mig.
"Det är för ditt eget bästa" - Visst har man hört den frasen? Och hur många gånger har man hållt med?

Jag vet att man själv måste ta beslut. Jag har blivit lärd att ta beslut och stå för konsekvencerna, Jag tycker nu att jag kan ta beslut, och när jag väl gör det, står jag för mina konsekvencer. (krångligt ord som jag inte ens kan stava till...) Dock är jag fortfarande alldeles för feg.
Just nu står jag inför valet och kvalet om hur mitt nästa år kommer se ut.
Tar jag ett beslut, går det inte att ångra. Det känns som att det är now or never... Konsekvencer? Fördelar? Nackdelar?
Jag vet vad jag vill - men vågar jag?
Ska man våga satsa på något som verkar osäkert, men samtidigt lockande och spännande?

Livet är hela tiden fullt med val. Fullt med olika vägar att ta och dagarna igenom tar man mängder med beslut. Vissa större än andra. Detta vore egentigen ingen big deal. Det är ju bara livet. Livet ska bara fullt av chanser, annars kommer man aldrig komma vidare. Man måste våga chansa och stå för den man är och det man tycker.
Oj, jag kom själv på mig där. "Jag vet vad jag vill - men vågar jag?".  - Jag skulle kunna säga att det är en del min personlighet. Vissa kallar det feghet, andra kallar det eftertänksamhet. Jag vet inte vad jag kallar det.

Yes box, jag fyller 20 om ett halvår. 20 år. När jag var liten ansåg jag att man var vuxen när man fyllt 20, det tycker jag inte nu. Jag tycker att det är läskigt att behöva stå på egna ben. Jag är inte redo för det. Det känns mycket jobbigare än jag trodde det skulle vara - att klara sig själv. Lättnaden som blev till börda. Det är svårt och det är tungt, men utan att kämpa kommer man ingenstanns. Skam den som ger sig, ellerhur? ;)

Jag minns när jag var liten och satt i en gammal dams knä. Hon kände mig väl, trots att hon bara träffat mig några gånger. Sista gången jag såg henne kramade hon om mig och sa Lilla vän, låt aldrig någon trycka ner dig.  Sedan log hon. Ett sånt härligt leende som bara gamla kan ge. Jag var rädd för henne, konstigt nog. Hon dog sedan. Härliga mormor Wiwwi. Om jag skulle önska om att få träffa en person igen, skulle det vara henne. Hon hade så mycket att säga och sån vilja och godhet som jag skulle velat ta del av. Ibland ångrar man att man inte tog chansen när man hade den. Jag hade chansen att lära känna henne, men jag vågade inte, jag var rädd för henne. Rädd.

Det är fortfarande det som stoppar mig i vissa situationer, rädsla.
Jag vill inte att det ska stoppa mig från att vara den jag är, eller att få göra de saker jag vill göra.
Från och med idag, är Jag är på ruta ett.
Det finns ingen väg att vända tillbaka på, bara vägar att blicka frammåt mot.
Från ruta ett.