Deep in my head.
aaahh!,
Jag får panik. Att det ska vara så jäkla jobbigt.
Hur man än skulle vilja skratta och le och bara skita i allt som sker så går det bara inte. Fan asså. Det är inte så osynligt som ni tror. Det funkar till en viss gräns, den blir det pajjko. Bakom en mask av leenden. Yes. Precis så känns det ibland. En påklistrad mask som får en att se glad ut. Hade man kunnat se insidan hade man förstått. "Helvete, något är fel.". Men nej. Bakom en mask av leenden. Jag trivs? Är det jag?
Vad ska jag göra? Känns bara som att jag står chans- och handelslös och bara kollar på. Följer mitt liv som en jäkla åskådare utan rätt att agera. Jag vill agera. Jag vill vara regissören! Jag vill styra allt och få allt att bli precis som jag vill. Men jag kan inte. Det går inte. Fan.
Jag har försökt att påverka mitt liv och mina beslut, men det funkar aldrig. Vill jag något får jag precis motsatsen. Vill jag få sol imorron kommer regn. Tänker jag att jag sitter på jobbet imorron och har häcken full, kommer verkligheten vara att jag kommer dit och min dator är trasig- inget jobb. Tänker jag att jag tar motorvägen till LA eftersom det antagligen inte är så många ute vid denna tiden kommer jag fastna i värsta trafikkön. Tänker jag att jag vill ha grillat till middag blir det fiskpinnar. Allt är upp och nervänt. Tydligen hjälper det inte ens med att tänka tvärt om. Jag har provat det med, men det känns som att jag innerst inne vet vad jag vill....och då blir det såklart motsatsen. Helvete asså. Så pissestörigt så det finns inte ord för det. Allt jag inte vill ska hända, händer. Och det jag innerst inne av hela mitt hjärta önskar om, finns inte ens på kartan för mig. Hur kul är det?
Jag vet att det inte ens blir bättre av att skriva massa skit om detta här, men jag bryr mig inte nu. För precis som jag sa innan så spelar det ändå igen roll vad jag gör. Allt blir fel ändå känns det som.
Förhelvete asså...en jäkla liten önskan, snälla...kan jag inte få den att gå i uppfyllelse?
Jag står fast för mitt ord. Jag står fast för mina tankar. Jag tänker inte ändra åsikt för jag vet vad jag vill.
För första gången i mitt liv är jag 100 säker. 100 säker! Inga tvivel, ingen beslutsångest. Det känns så jäkla bra! Men äntligen när jag känner den känslan, om att jag VET vad jag vill, så går det ändå fel. Är det inte lite komiskt?
Jag är som gjord för att "lida av" beslutsångest, och när jag äntligen lyckats "bota" den...då är det fel. Fel beslut kanske? Haha, nej som fan heller. Jag vet att detta är rätt. Som jag sa, jag har aldrig varit mer säker. Jag vet. För första gången, så vet jag. Helt säkert. Och Jag tänker inte kasta bort det.
Glöm det.
Kommentarer
Postat av: micke
frågan är om du verkligen kan kalla det för fel
Trackback
