Fia

Hjärtat dunkar.
As usual. Frågan är bara hur länge man orkar hålla ut.
Jag skulle klara mig förevigt om jag visste att det var värt det. Förevigt, forever.
Men det vet jag inte. Fan detta jävla tänkande.
Jag vill bara släppa det. Så poff. Men ändå inte.
Ja, skitsamma nu.
Detta hjälper inte.
Haha fan asså. Såhär pallar jag inte längre hålla på. Jag vill lägga av, quit. Men på ett sätt vill jag inte. Då känns allt helt waste. En sak som betytt...betyder...så mycket för mig. Nej, jag kan inte lägga av bara sådär.
Jag är ledsen. Men jag kan inte.

Imorgon är det midsommar. Vi har redan förberett med att sätta upp två stora tält i trädgården, fixat mat och dricka och satt upp bord och stolar. Allt är klart för två dagars fest. För det är vad det blir. Varje år. Två dagar.
Midsommar är en högtid (?) som ska vara fylld med glädje, solsken och vänner. Jag hoppas över allt annat att jag får uppleva alla tre sakerna imorgon. Det hade jag verkligen behövt om jag ska låta självisk. Men det är sant. :)

Dock ska dagen börja med ett litet möte. Tror att jag kan behöva det med. Länge sen sist.
Och nu ska jag äntligen sova.

Allways-Forever.