Välkommen till Fias kock-skola.
Tjenare dagboken.. hum, Bert-varning på det. Skiter i hälsningsfrasen..
Det blev utgång igår. Men snacka om att jag var död. Stackars Eva som fick traska runt på stan med en zoombie. Dock var väldans många ute och jag träffade en hel del gamla klasskompisar, från 3-6 klassen. Det var kul, men samtidigt skrämmande hur vissa har förändrats.
Idag har jag tillbringat dagen med att vara en snabbis på stan för att ha ett kort möte. Efter det stack jag hem och skulle testa mina begrensade kockkunskaper i köket. Jag försökte mig på sega chokladrutor och pannkakor. Jag måste ju säga att jag en gång i tiden kunde laga pannkakor - men det var inte på en indkutionshäll! Det var nästintill omöjligt och jag fick istället för mina fyra gyllenbruna godapannkakor, en pannkaks-scramble med tjocka svarta pannkaksbitar. Hum... lyckat? Nej. Dock smakade det mycket godare än vad det såg ut så jag och Nora delade på...hum ja...kladdet.
Mitt andra försök- de sega chokladrutorna skulle vara inne i ugnen i 35 minuter. Nu är jag uppe i 43 och de är fortfarande inte klara. Och istället för smala fina rutor har smeten på något sätt vuxit och blivit ca 5 cm tjock. Den ser jättefin ut så länge man inte rör den, men när man ska dra ut den lite för att kolla börjar hela smeten vippa. Det ser alltså ut som någon lagt i jello eller något annat skumt och vippigt under en yta av fin choklad... ajaj. Jag tror verkligen inte jag hör hemma i köket. Tror inte jag är ensam om att tycka så, man kan ju undra varför Sophie kallar mig "Fia macaronie". Hum.. haha.
Dags för träning! Innebandy och simning - I like!
UPDATE: Nu är kakan ute och den blev mycket större än planerat. Den ser inte det minsta seg ut och smakar mer som en kladdkaka. Jag kanske äntligen har hittat ett bra recept till en kladdkaka så den faktiskt blir kladdig? ;)
Det blev utgång igår. Men snacka om att jag var död. Stackars Eva som fick traska runt på stan med en zoombie. Dock var väldans många ute och jag träffade en hel del gamla klasskompisar, från 3-6 klassen. Det var kul, men samtidigt skrämmande hur vissa har förändrats.
Idag har jag tillbringat dagen med att vara en snabbis på stan för att ha ett kort möte. Efter det stack jag hem och skulle testa mina begrensade kockkunskaper i köket. Jag försökte mig på sega chokladrutor och pannkakor. Jag måste ju säga att jag en gång i tiden kunde laga pannkakor - men det var inte på en indkutionshäll! Det var nästintill omöjligt och jag fick istället för mina fyra gyllenbruna godapannkakor, en pannkaks-scramble med tjocka svarta pannkaksbitar. Hum... lyckat? Nej. Dock smakade det mycket godare än vad det såg ut så jag och Nora delade på...hum ja...kladdet.
Mitt andra försök- de sega chokladrutorna skulle vara inne i ugnen i 35 minuter. Nu är jag uppe i 43 och de är fortfarande inte klara. Och istället för smala fina rutor har smeten på något sätt vuxit och blivit ca 5 cm tjock. Den ser jättefin ut så länge man inte rör den, men när man ska dra ut den lite för att kolla börjar hela smeten vippa. Det ser alltså ut som någon lagt i jello eller något annat skumt och vippigt under en yta av fin choklad... ajaj. Jag tror verkligen inte jag hör hemma i köket. Tror inte jag är ensam om att tycka så, man kan ju undra varför Sophie kallar mig "Fia macaronie". Hum.. haha.
Dags för träning! Innebandy och simning - I like!
UPDATE: Nu är kakan ute och den blev mycket större än planerat. Den ser inte det minsta seg ut och smakar mer som en kladdkaka. Jag kanske äntligen har hittat ett bra recept till en kladdkaka så den faktiskt blir kladdig? ;)
Kommentarer
Trackback
