Jag har mina egna nya bästisar. :)
Jag har fått 10.000 nya bästa vänner!
Eller ja, egentligen är de inte nya eftersom jag levt med dem i hela mitt liv, men de är ändå på ett sätt nya eftersom jag på sätt och vis inte visste att se fanns fören jag läste om dem på naturkunskapen.
Ca 5000 av dem heter lymfocyter och 5000 heter ätarceller. Haha, japp jag snackar så klart om de vita blodkropparna som finns i blodet! :) De käkar upp alla bakterier som kommer in i kroppen och alltså blev de självklart mina bästa vänner så fort jag fick höra om dem. :)
Från en sak till en annan.
Min brorsa är sjuk och då är ju jag på rymmen. Jag trodde att jag skulle kunna ta det bättre men icke. Inatt sover jag hos Kimsan och imorgon letar jag boende haha. Men på ett sätt är det ganska nice att testa på livet som lyxhemlös...jag menar, jag har ju bilen ;) Dock är det lite för kallt att sova i den nu vilket är otroligt synd... men det löser sig nog.
Jo en sak till innan jag ska krypa ner och sova: Byggarbetarna här i HBG har fått fnatt och just nu bygger de om halva stan! Det är skitjobbigt eftersom Drottninggatan som går längst med hela innerstan är halvavstängd! Såklart hade jag missat att arbetet började den 30:onde och kom alltså försent till mitt möte på ångfärgan.. men back on track: hur kan man besluta att stänga av halva Helsingborg samtidigt? Jag tycker det verkar helknäppt och det kommer vara jobbigt ett bra tag eftersom de tydligen ska slappa sig igenom bygget hela sommaren! Dock drig jag en lättnandes suck när jag hörde att de skulle göra uppehåll på studentdagen! Tack kommunen! Helt blåsta är ni alltså inte! Frågan är bara hur kul det kommer vara att åka runt på flak och dyligt på en byggarbetsplats? ;) men men, det är ett senare problem. Nu ska jag hitta något att sova i och sen läsa Kafka tills jag somnar! ;)
Tjolavippen!
Eller ja, egentligen är de inte nya eftersom jag levt med dem i hela mitt liv, men de är ändå på ett sätt nya eftersom jag på sätt och vis inte visste att se fanns fören jag läste om dem på naturkunskapen.
Ca 5000 av dem heter lymfocyter och 5000 heter ätarceller. Haha, japp jag snackar så klart om de vita blodkropparna som finns i blodet! :) De käkar upp alla bakterier som kommer in i kroppen och alltså blev de självklart mina bästa vänner så fort jag fick höra om dem. :)
Från en sak till en annan.
Min brorsa är sjuk och då är ju jag på rymmen. Jag trodde att jag skulle kunna ta det bättre men icke. Inatt sover jag hos Kimsan och imorgon letar jag boende haha. Men på ett sätt är det ganska nice att testa på livet som lyxhemlös...jag menar, jag har ju bilen ;) Dock är det lite för kallt att sova i den nu vilket är otroligt synd... men det löser sig nog.
Jo en sak till innan jag ska krypa ner och sova: Byggarbetarna här i HBG har fått fnatt och just nu bygger de om halva stan! Det är skitjobbigt eftersom Drottninggatan som går längst med hela innerstan är halvavstängd! Såklart hade jag missat att arbetet började den 30:onde och kom alltså försent till mitt möte på ångfärgan.. men back on track: hur kan man besluta att stänga av halva Helsingborg samtidigt? Jag tycker det verkar helknäppt och det kommer vara jobbigt ett bra tag eftersom de tydligen ska slappa sig igenom bygget hela sommaren! Dock drig jag en lättnandes suck när jag hörde att de skulle göra uppehåll på studentdagen! Tack kommunen! Helt blåsta är ni alltså inte! Frågan är bara hur kul det kommer vara att åka runt på flak och dyligt på en byggarbetsplats? ;) men men, det är ett senare problem. Nu ska jag hitta något att sova i och sen läsa Kafka tills jag somnar! ;)
Tjolavippen!
Fina Flickor Fiser... (också?)
Nu sitter jag här på jobbet och tar en liten kort paus. Tog bara en halvtimmas lunch innan så tycker att jag förtjänar en liten rast mellan alla fakruror. (Åh, på tal om fakturorna.. tur att de inte strömmar in ca 50 fakturor om dagen till mig hemma, då hade jag verkligen haft det hett om öronen ;) )
Hur som helst. Jobbet är ju precis som skolan en allmän plats, så nu tänkte jag ta upp ett snabbt litet problem som kan förekomma på allmäna platser. Nämligen toaletter och fisar. (haha)
Helst undviker jag allmäna toaletter, dock kan man ju inte gå och knipa hela skoldagen eller jobbdagen utan får helt enkelt ta sig i kragen och glatt traska in. Men visst är det hemskt när man knipit så länge att man bara är tvungen, man leter upp närmsta toalett och går in... och det stinker ohyggligt äckligt! En enkel fråga, vad gör man då? Går man ut igen och kniper ännu längre eller sätter man sig med fingrarna för näsan och tvingar sig igenom besöket så snabbt som möjligt? Om man nu väljer det sista, vad gör man då när man kommer ut och en liten kö har växt utanför dörren? Man kan ju verkligen inte säga "ehm, det var inte jag.. det luktade så när jag kom." Då kommer alla i kön med all sannorlikhet att tro att man visst gjorde något på den äckliga toan. Och säger man ingenting alls får man skumma blickar av nästa person som ska in. Hur som helst.. man kan alltså inte komma ifrån detta problemet på ett bra sätt.
Istället kanske man ska vara en naturist och släppa väder lite när det passar en? Utan att uppsöka en toalett innan? Men då kommer vi till nästa problem - omgivningen som helt oväntat kommer till fisplatsen kort därefter. Då sitter man i en ännu värre sits. Hum... Det finns alltså inget bra ställe alls att fisa på här i världen, och trots att så är fallet så är ju faktiskt fisar något av det vanligaste och mest vardagliga problemet vi alla har - i hela världen.
Hum... borde man kanske fixa några fistäta byxor eller speciella fisrum? haha, nej jag känner att jag gör bäst i att släppa detta nu. Och jag tänker inte säga hur jag kom in på detta, för säger jag att jag just besökte en fislukts toalett kommer alla som läser detta med all sannorlikhet tro att det var jag som skapade lukten, och säger jag inte det så kommer folk att tro det ändå ;) Så därför släpper vi det snabbt och lätt. Som en fis kanske? Haha, nej nu ska jag sluta. Märks det att jag fått nog av fakturorna nu eller? ;)
Hur som helst. Jobbet är ju precis som skolan en allmän plats, så nu tänkte jag ta upp ett snabbt litet problem som kan förekomma på allmäna platser. Nämligen toaletter och fisar. (haha)
Helst undviker jag allmäna toaletter, dock kan man ju inte gå och knipa hela skoldagen eller jobbdagen utan får helt enkelt ta sig i kragen och glatt traska in. Men visst är det hemskt när man knipit så länge att man bara är tvungen, man leter upp närmsta toalett och går in... och det stinker ohyggligt äckligt! En enkel fråga, vad gör man då? Går man ut igen och kniper ännu längre eller sätter man sig med fingrarna för näsan och tvingar sig igenom besöket så snabbt som möjligt? Om man nu väljer det sista, vad gör man då när man kommer ut och en liten kö har växt utanför dörren? Man kan ju verkligen inte säga "ehm, det var inte jag.. det luktade så när jag kom." Då kommer alla i kön med all sannorlikhet att tro att man visst gjorde något på den äckliga toan. Och säger man ingenting alls får man skumma blickar av nästa person som ska in. Hur som helst.. man kan alltså inte komma ifrån detta problemet på ett bra sätt.
Istället kanske man ska vara en naturist och släppa väder lite när det passar en? Utan att uppsöka en toalett innan? Men då kommer vi till nästa problem - omgivningen som helt oväntat kommer till fisplatsen kort därefter. Då sitter man i en ännu värre sits. Hum... Det finns alltså inget bra ställe alls att fisa på här i världen, och trots att så är fallet så är ju faktiskt fisar något av det vanligaste och mest vardagliga problemet vi alla har - i hela världen.
Hum... borde man kanske fixa några fistäta byxor eller speciella fisrum? haha, nej jag känner att jag gör bäst i att släppa detta nu. Och jag tänker inte säga hur jag kom in på detta, för säger jag att jag just besökte en fislukts toalett kommer alla som läser detta med all sannorlikhet tro att det var jag som skapade lukten, och säger jag inte det så kommer folk att tro det ändå ;) Så därför släpper vi det snabbt och lätt. Som en fis kanske? Haha, nej nu ska jag sluta. Märks det att jag fått nog av fakturorna nu eller? ;)
2009-03-26
Idag hände något helt otroligt. Tyckte jag i alla fall.
8 simmare från HS samt tränar gruppen fick besök av USAs landslags tekniktränare.
Han har ett och ett annat finger med i spelet lite överallt och har bland annat kontakt med Michel Phelps och hans tränare. Snacka om att det är heaven för en simmare att bli kollad på och bli "bedömd" genom att få tips till förbättring från självaste "teknik-gurun"! ;)
Det var otroligt kul och lärorikt. Riktigt bra att HS ställer upp och gör sånna här saker för att utvecklas och få mer information till förbättring. HS är verkligen på toppen av simmareliten nu så detta var verkligen ett lyft för hela simningen. Fler klubbar i Skåne blev såklart intresserande och "gurun" fick även ha föreläsning för hela skånesim. Snacka om bra för den svenska simningen! Äntligen händer något!
Vi behöver förändring, vi kan inte stå kvar och stampa på samma plats som vi gjorde för 20 år sedan. Allt går framåt och då måste träningen följa med, annars är vi 20 år äldre men har samma kunskap och träningssätt som på 80-talet. Först då förstår man att något inte riktigt stämmer och ett sånt här möte väcker verkligen verkligheten till liv.
Enligt min mening var och är det sjukt nice helt enkelt. Mer sånt. Mer kunskap, bättre förberedelse. Snacka om att Hs kommer vara ensamma på elittoppen om några år då!
2009-03-25
Eftersom jag inte hann skriva igår kan jag börja med att lägga upp ett inlägg om gårdagens händelser.
Hade en ledig dag vilket var otroligt skönt. Dock blev den inte så ledig, men det är ju inte mig emot. :)
Började dagen med att Stene fotade massa bilder på mig när jag gjorde uppvärmningen. Riktigt kul och det svåraste kortet var att balansera och göra ett knäböj på en pilatesboll. Snacka om utmaning, men det gick :D
Därefter blev det lunch på Ebbas med kära Andréas. Myspys.
Efter det gjorde jag något som jag väntat på i 8 år - nämligen laserbehandling mot "generande hårväxt" som det fint kallas. Tog bort några hårstrån mellan ögonbrynen som jag sedan femteklass noppat bort varannan dag. Pinsamt och hemskt men nu ska det förhoppningsvis äntligen få ett slut. Man kan ju inte gå runt som en halvapa med ett ögonbryn, hur snyggt är det på en 20-årig tjej? ;) Behandlingen gjorde hur ont som helst och luktade brända popcorn. (haha) Egentligen vill jag ringa och avboka nästa tid som är om 6 veckor... och det hade jag gjort om det inte vore för att jag verkligen vill bli av med det. Men vill man vara fin får man lida pin, right?
Äh, jaja. Hur som helst. Från det ena, till det andra.
Jag älskar hundar. Det ska jag verkligen inte sticka under stol med och favoritraserna är ju Rohdissian Richback (nepp, inte rätt stavat men försvenskade namnet lite ;) ), Schäfer och Rottweiler. Sistnämna hund har jag sedan länge planerat en framtid med (haha) och snacka om att jag blev aningen avis när jag hörde att Josse hade skaffat en rottweiler valp! aaah, hur sött är inte det? Än så länge har jag bara sett foto på den och åh gud så söt den var!
Sånna hundar vill man bara hålla om och krama och krama och helst ska de aldrig heller bli stora. Men gud så fina de är! Kort sagt måste jag alltså på ett besök hos Josse snart för att träffa hennes Harley. Haha, aw. Valpar gör en alltid glad. Vem kan undvika att le när man ser på en valp egentligen? :)
Såpp, det var det det :D En kort sammandragning av gårdagen ur mitt (och Josses ;) ) händelserika liv. :)
Vår!
Hur härligt är det inte att vakna och se att solen strömmar in genom rullgardinen?
Och när man sitter och äter frukost är det alldeles ljust ute?
Yes, yes, yeeees! Och om mindre än en vecka börjar sommartiden. Då är det vår på riktigt.
:D
Härlig "luftning" av djupa ideér.
Idag hade jag ett väldigt nyttigt samtal med Jonas Ardby.
Snackade om allt mellan himmel och jord, riktigt gött att få lufta sina funderingar och bolla dem fram och tillbaka med någon "utomstående" som lyssnar och ställer frågor. Nästan lika bra som att ta en välbehövlig fika med en härlig vän och snacka strunt i två timmar. ;)
Hur som helst får man ändå på något sätt mer att tänka på när man går därifrån än vad man hade när man kom dit. Det är både bra och dåligt, men denna gången var det nog riktigt bra. :)
Från att snabbt gå från en sak till en annan kan jag berätta att jag har två helknäppa djur. En katt som just nu somnat på min dator vilket gör det väldigt mycket svårare att skriva... och en hund som väldigt gärna tar emot scones för att sedan gräva ner dem i trådgården. Jag tjuvkikade när hon gjorde det så nu vet jag hennes två gömmor, haha ;) Så nu vet jag vart jag ska gå om jag blir hungrig om någon vecka eller så, ;)
Dags för naturkunskaps plugg!
Ung framtid?
Idag har det varit en minst sagt händelserik dag.
Men innan jag börjar berätta om den tänkte jag svara på Kims kommentar: "Ja självklart Kim, det var årets näst största händelse, efter studenten" ;)
Så, då var det gjort. Back to today ;)
Imorse vaknade jag helt slutkörd och gick ut i köket utan någon som helst energi. Tittade ut genom fönstret och kände hur hela kroppen blev glad och pigg på en halv millisekund - det var ljust ute! Det var sol! Så jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen och utsätta mig själv för en enorm prestation halv åtta på morgonen, nämligen cykla till skolan. Miljövänligt, kul annorlunda och bra... trodde jag i alla fall.
Ehm, resultatet: 30 minuters cykling av nästintill konstant uppförsbacke, en svettig och äcklig rygg, tomatrött ansikte, 3 minuter försenad till klassrummet, glömda böcker och en trött Sofia. Meeen, jag klarade det :D Jag cyklade hela långa vägen från Ramlösa till Filborna. (Något som vissa gör dagligen i och för sig... men det är en annan historia.) Duktigt va? Nu känner jag att jag behöver en stor eloge och varma applåder :D vilket jag i och för sig fick av Carro, Kim och Andreas när jag berättade om den lilla historien för dem. :)
En annan sak som hände idag var att vi på skolan fick besök. 2 personer bakom ett uppfällbart bord som delade ut gratisblad om smörja. Det låter som om jag snackar om uteliggare som försöker trycka på människor deras tidning Aluma och tjaaa, så kan man ju se det. Det var i alla fall Ung vänster som hade parkerat sig lägligt bredvid invandrarnas näste mitt i skolan. Flygbladen och broschyrerna som delades ut innehöll endast klagomål på Moderaterna och Reinfeldt där det snackades om hur kassa de var som ville få bort alla ungdomar från arbetsplatserna, att de inte ville att folk skulle arbeta och att de tyckte att det var fel att det betalades ut så mycket pengar till de rika. Sedan avslutades det med "ung vänster är tvärt emot detta."
eehhhm.... är det bara jag som ställer mig riktigt frågande till vad det är som de håller på med? De verkar ju i alla fall ha fått hela politiken om bakfoten och trots det ska de representera ett sorts låtsasparti som aldrig kommer kunna klara sig i riksdagen, och detta gör de på en skola? Hum... bra tänkt, tummen upp. Man kan göra det på ett smidigare och bättre sätt än att klanka ner på andra genom att förvrida sanningen så den till sist låter så hemsk att det inte är klokt.
De försökte i alla fall ge mig en av deras broschyrer... självklart var det ett stort misstag och till svar fick de "haha eh aldrig i livet" och en sned blick. Hoppas de tog åt sig. Fast det gjorde de nog inte om jag tänker efter ;)
Äh, skit i det nu. ;)
Nästa händelse var att jag fick jordens snilleidé om vad jag ska snacka om på engelskan imorgon då vi ska ha muntlig presentation om något som vi antingen argumenterar för eller emot. Jag ska argumentera för att idrottarna på Filbornaskolan får en egen matsal. ;) Det tyckte jag var kanon och nu har jag en hel mängd olika argument för detta :D
Nästa händelse är att jag blivit frisk från min skulle sjukdom med finne i gommen, skrapsår i halsen, blåsa på läppen och en trasig tungplupp. Dock vet jag inte om det finns sånna sjukdomar, men hur som helst har jag i alla fal fått ett nytt problem, nämligen en mungipa som vuxit. det ser skummt ut och jag undrar vad det är som är fel.
Haha äh. Dags för plugg över telefon med Kimsan och sen infyllning av träningsdagboken.
Tjoflöjt!
First step
Det blev en spontan händelse, nämligen bio med Maria, Kim och Amanda.
Och självklart såg vi En shoppoholics bekännelser och självklart börjar man då tänka på sin egen situation. Inte för att jag skulle kalla mig själv för shopp beroende, utan mer för att man kanske köper lite för mycket av sånt man kanske inte riktigt behöver ;) Men å andra sidan som jag och Carro diskuterade på vår fika, man har pengar och man lever ett bra liv. Om man nu håller koll på alla räkningar och betalar allt som ska betalas, varför ska man inte då få unna sig något skoj ibland? ;)
När jag sen körde hem från bion satt jag och funderade på vad jag ska packa med till usa. Jag veeeet, det är aningen för tidigt att börja tänka på det nu, men samtidigt så kan det ju inte skada att ligga lite före i planeringen? ;)
Jag menar, vad tar man egentligen med sig från ett hus och ett liv som man haft i 20 år? Vad packar man ner i klädväg, i prylväg, vilka saker kan man strunta i och köpa på plats, vad finns i rummet jag ska flytta in i, vad använder man sig av och framförallt: vad skulle man sakna om man glömde det hemma?
Det är ganska mycket att tänka på och eftersom jag är en funderare tror jag faktiskt att jag har funderat på allt.
Dock är jag lite sämre på att hitta bra lösningar. ;) Men som jag sa innan, det är ganska långt kvar så jag har nästan all tid i världen åt att fundera på det senare. :)
Nu ska jag bara njuta av allt här hemma och ta tag i skolarbetet den sista terminen. Och självklart ta tag i mitt själv och påbörja mina mål som jag skrivit under. Därför ska jag börja stänga ner datorn nu för att få bra med sömn så jag kan vara pigg imorgon när jag vaknar och inte skolka från första lektionen. :) Bra va? Allt hänger ihop, :P
First step on a long way. ;)
Städ, plugg, söndag och... I-landsproblem? ;)
Sööööööndag! Wopa ;) Snacka om att denna veckan har gått snabbt!
Jag tycker att det precis varit söndag, men trots det har Kim hunnit fylla 20... och ja, det är typ det som hänt. ;)
Idag tog jag i alla fall tag i min situation och skrev mina livsmål som jag och Carro diskuterade för några dagar sen. Sedan signerade jag dem med min egen kråka, läste om mig själv i tidningen under ett "hemligt namn" (haha) och började rensa prylar. Nu har jag tre kassar kläder och två påsar med krämer, body lotion, stora klämmor och en himla massa annat ståendes i mitt rum. Det är inte förens man tar sig tid att rensa igenom alla sina prylar som man upptäcker hur mycket onödigt man faktiskt har som bara står och tar plats.
Tänkte att det kunde vara lika bra att ta en storrensning genom hela rummet eftersom jag ändå inte kommer kunna ta med mig allt mög till USA... men den storrensningen får nog vänta. Man får ta en sak i taget helt enkelt och idag blev det delar av garderoben och smink/hårpryls lådan. ;)
Haha äh, nog om I-lands problem.
Eftersom det är söndag och jag tig mig en rejäl sovmorgon imorse har dagen gått himla fort.
Och såklart blir man enormt rastlös av att inte göra annat än att städa. Så ikväll tänkte jag ta en spontan runda ner till stan. eller ja... den blir ju inte så spontan eftersom jag har planerat det... men vad jag ska göra i stan får bli spontant. :)
När jag, Carro och Kim planerade vår Roadtrip till i sommar bestämde vi att vi skulle göra roadtripen så spontan som möjligt. Olika "tecken" skulle få visa vart vi skulle åka så det kanske är något sånt jag tänker spontanplanera till ikväll ;)
Haha äh. Nu ska jag snabbt till Väla... om jag hinner, och sen tillbaka till huset för käk och plugg. Yiiiha :D
Dagboksdag
Idag känner jag mig helt handlingsförlamad. Ganska jobbig situation eftersom jag vet att jag har ganska mycket jag borde ta tag i. Men det gör detsamma egentligen. Det är helg och helg = ledighet och soft, alltså är det tillåtet att vara lite handlingsförlamad. :)
Farsan hjälpte mig att sätta igång CNN på TV så nu kommer jag känna mig tvingad att sitta där och stirra i några minuter om dagen. Kanske kan det vara ganska bra eftersom det lär ta ett tag innan man kommer in i det amerikanska samhället och deras motstånd till folk med underliga hattar. Än så länge tycker jag om Amerikas sätt att se på saker.
Nu ska jag sätta mig i bilen (lat som jag är) och köra till simmet. Det var ju ändå drygt 3 timmar sen jag var där senast så det är väl inte så konstigt att man saknar stället och allt tåludd som ligger på golven? Eller inte...men det är tävling där idag, medaljjakten. Det betyder "trängas med femtioelva småbarn och dubbelt så många föräldrar". Whish me luck ;)
Förbannad hjälp...
Igår satt jag på Espresso house och fikade med Carro.
Vi har alltid lika givande samtal och gårdagens snack innehåll allt från vem som skulle få barn först i vår umgängeskrets, till lite smyg politik, min flytt, erfarenheter, klass.... ja shise vet inte vad. Och såklart kan man inte låta bli att tänka efteråt meeeen, eftersom jag inte riktigt haft tid att skriva i min internetbaserade dagbok på ett tag så har jag självklart glömt mina starkaste funderingar sen igår. Men, what the fuck? ;)
Samtalet igår fick mig ändå att känna en enormt lättnad och en riktigt härlig känsla av lugn.
Jag vet vart jag har mina vänner och jag vet vart jag har mig själv.
Det känns så jäkla skönt och nu när folk börjar snacka mer och mer om studenten mår man bara ännu bättre.
Blandar man det här lugnet med rädslan och glädjen av att få åka till Miami, får man fram precis den känslan jag har inom mig just nu. Kort sagt en helt väck skumm känsla :P Jag skulle nog kunnat vara med i programmet "HJÄLP", ;)
Nope. dags för att vara social med päronen som just nu sitter och diskuterar med några vänner. För tillfället pratas det om pappas misshandel... varje gång jag hör det blir jag tokig. Det är vid sådana tillfällen man vill ha makten att verkligen göra något åt saker och ting, verkligen sätta dit packen. Antagligen är det bara att inse att det aldrig kommer hända. Man kommer aldrig komma åt sånna personer och man kommer aldrig kunna göra något åt det. Det är den hemska sanningen och det är den sanningen som man kommer få leva med. Det gör mig så förbannad.
Haha nä. Nu fastnade jag här igen. Jag avslutar med att lägga in en video på låten från melodifestivalen som blivit allra mest omdiskuterad.
sjuttonnolltrenollnio
Idag har jag pluggat hela dagen. Hela dagen.
Det fick mig att fundera över hur mycket tid man egentligen lägger på att plugga.
Jag valde att inte försöka räkan ut det. Dels för att det hade tagit för lång tid, och dels för att det hade varit alldeles för tragiskt.
Jag tycker man kunde införa en stor robot som alla barn kopplades till när de föddes. Sen vipps, så hade man all kunskap i hjärnan som man behövde. Så gött det hade varit. :D
Snart är i alla fall alla uppgifter klara och det känns så jäkla nice att kunna stryka prov efter prov efter inlämning efter läxa. Sen blir det åka av. Sen blir det chill och allvar. Om vart annat. Jag längtar. Det är läskigt och det är spännande samtidigt. Gosh. Så många tankar, så många känslor. :)
Det fick mig att fundera över hur mycket tid man egentligen lägger på att plugga.
Jag valde att inte försöka räkan ut det. Dels för att det hade tagit för lång tid, och dels för att det hade varit alldeles för tragiskt.
Jag tycker man kunde införa en stor robot som alla barn kopplades till när de föddes. Sen vipps, så hade man all kunskap i hjärnan som man behövde. Så gött det hade varit. :D
Snart är i alla fall alla uppgifter klara och det känns så jäkla nice att kunna stryka prov efter prov efter inlämning efter läxa. Sen blir det åka av. Sen blir det chill och allvar. Om vart annat. Jag längtar. Det är läskigt och det är spännande samtidigt. Gosh. Så många tankar, så många känslor. :)
Allt som är gjort är gjort
Jag har egentligen alldeles för mycket att skriva här nu.
Får nog ta och skingra tankarna och ta och bestämma mig för vartg jag ska börja innan jag låter fingrarna glida över tangentbordet för mycket. :)
Idag tog jag i alla fall äntligen tag i mig själv och började plugga på historiaprovet. Inte en dag för sent egentligen eftersom provet är megastort. Jag har blivit expert på att rymma från bla skolarbete och det är inte bra... inte bra alls egentligen. Då får man ju bara mer kvar när man väl sätter igång.
En vis mamma brukar säga till mig att "Allt som är gjort är gjort" och så är det verkligen. Jag måste börja tänka mer på det och inte förslappa mig och rymma från plugg. Det är inte riktigt jag ;)
Dags för sängen och sömnen så jag inte rymmer från det med :)
Får nog ta och skingra tankarna och ta och bestämma mig för vartg jag ska börja innan jag låter fingrarna glida över tangentbordet för mycket. :)
Idag tog jag i alla fall äntligen tag i mig själv och började plugga på historiaprovet. Inte en dag för sent egentligen eftersom provet är megastort. Jag har blivit expert på att rymma från bla skolarbete och det är inte bra... inte bra alls egentligen. Då får man ju bara mer kvar när man väl sätter igång.
En vis mamma brukar säga till mig att "Allt som är gjort är gjort" och så är det verkligen. Jag måste börja tänka mer på det och inte förslappa mig och rymma från plugg. Det är inte riktigt jag ;)
Dags för sängen och sömnen så jag inte rymmer från det med :)
Me, myself and.... I?
Kompensation för dålig uppdatering:
Sitter just nu och kollar läget på min nya mac...wopa!
Enligt mig själv tycker jag att den är 1000 gånger grymmare än en PC vilket gör mig ännu mer nöjd med min 20 års present :).
Oh visst ja, på tal om det. Nu har jag varit 29 i snart en vecka... men inte känner jag mig mer vuxen för det. Haha, jag vet att det antagligen kommer så småning om, men jag längtar inte alls. Jag tycker om att vara larvig och jag tror faktiskt att jag kommer vara det hela livet. Jag har äntligen hittat tillbaka till den lilla Fia som flyttade från Tälje och henne kommer jag hålla fast vid. :)
Jag vet att jag skriver det här väldigt ofta, men jag kan inte hjälpa det... min livssituation hade inte kunnat vara bättre. När jag tänker tillbaka på hur jag mådde för ett halvår sen blir jag nästan mörkrädd... tur att livet går vidare alltså ;P
People changes, things go wrong, shit happends, life goes on ;) Det var mitt favorit uttryck när jag var mindre och hade lunarstorm. Haha, kommer ihåg hur jag fyllde hela mitt "kryp in" med massa olika uttryck och "bra att ha ord". Skoj, jag var knäpp redan då alltså ;)
Nope, nu ska jag och kusinen kolla på Melodifestivalen och hålla tummarna för att Caroline af Ugglas INTE vinner. Fy alltså. Förstår verkligen inte vad den människan gör på melodifestivalen eller vad hon tänkte när hon ansökte dit. Ännu mindre förstår jag det svenska folket som röstar fram henne!!? :O Helt crazy, Enligt min uppfattning kan inte den kvinnan sjunga och hennes bädjande låtskvala är sjukt dålig och irriterande. Men men, thats life ;)
(Hoppas kussinen Lollo tål kramar. Eftersom min fina pojkvän är uppåt landet och jag är väldigt kramsjuk får hon nog illa tvunget stå ut med det ;) )
Dopad eller icke-dopad - det är frågan.
Jag vet, kass uppdatering därför kommer det även bli en nyhet som är relativt gammal... men so what?
- Som några av er kanske vet har ju Therese Alshammar slagit Europa rekord... eller ja, det blev ju inte Europa rekord eftersom hon faktiskt glömde lämna doping prov. - från början tyckte jag inte att det var något konstigt med det, inte annat än att det var jäkligt synd att hennes nya rekord inte räknades. Men efter ett snack i styrkan nu i veckan fick jag höra flera, som antagligen har lite mer tur än mig när de tänker, som sa att "Ofta hon som 31-årig OS-simmare glömmer att lämna dopingprov? - Glömer. Det lyser ju doping rakt igenom henne."
Min första reaktion var att det trots allt visst var synd om henne, men allt eftersom snacket gick förstod jag mer och mer att det visst kan vara snack om doping. Hon har varit med om många riktigt stora mästerskap och lämnat många dopingprov i sitt liv. Trots att man antagligen är väldigt glad över sitt nytagna rekord, så finns det inte en chans i världen att en så erfaren simmare missar att göra dopingkonrollen.
Tragiskt och jag hoppas verkligen att jag har fel. Tessan var min stora idol som liten och säkert har hon fortfarande flera som ser upp till henne då hon som 30 åring fortfarande slår pers efter pers och simmar snabbare än någonsin. Jag hoppas verkligen inte att hon visas vara dopad. Det hade verkligen varit ett nederlag.
- Som några av er kanske vet har ju Therese Alshammar slagit Europa rekord... eller ja, det blev ju inte Europa rekord eftersom hon faktiskt glömde lämna doping prov. - från början tyckte jag inte att det var något konstigt med det, inte annat än att det var jäkligt synd att hennes nya rekord inte räknades. Men efter ett snack i styrkan nu i veckan fick jag höra flera, som antagligen har lite mer tur än mig när de tänker, som sa att "Ofta hon som 31-årig OS-simmare glömmer att lämna dopingprov? - Glömer. Det lyser ju doping rakt igenom henne."
Min första reaktion var att det trots allt visst var synd om henne, men allt eftersom snacket gick förstod jag mer och mer att det visst kan vara snack om doping. Hon har varit med om många riktigt stora mästerskap och lämnat många dopingprov i sitt liv. Trots att man antagligen är väldigt glad över sitt nytagna rekord, så finns det inte en chans i världen att en så erfaren simmare missar att göra dopingkonrollen.
Tragiskt och jag hoppas verkligen att jag har fel. Tessan var min stora idol som liten och säkert har hon fortfarande flera som ser upp till henne då hon som 30 åring fortfarande slår pers efter pers och simmar snabbare än någonsin. Jag hoppas verkligen inte att hon visas vara dopad. Det hade verkligen varit ett nederlag.
Pension?
Nu har jag varit 20 i ett och ett halvt dygn... men inte känner jag mig vuxen för det.
Inte förrens idag då jag hittade ett stort Orange kuvert i brevlådan, frankerat till mig.
Pensionssparande.
yeeey haha. Man är klart mycket äldre än man tror ;)
Helt galet - Tack, ni är bäst!
Helt galet.
Ikväll var jag förvarnad om att jag skulle på SPA med farmor som ville göra en suprise för mig inför imorgon. Så jag kommer hem från träningen och sätter mig för att käka då pappa plötsligt säger: "Nej, du får inte äta ngt. Vi sak äta på Aktiverum (SPA). "" aaja, okej. Tänker jag då och tar bara en macka."
Två timmar senare efter en del plugg kommer pappa in på rummet och säger att vi ska sticka. Jag sätter mig i bilen och farsan stannar utanför Haket och ber mig gå in och hämta två lådor med mat som vi ska ha med till SPA. Jag får en femhundring och går in tillsammans med min bror.
När jag öppnar dörren hör jag ett högt "GRATTIS!!!!!" och femtioelva blixtrar mot ögonen. Tilsllut ser jag Sophie och Kim som sitter med partyhattar och tutor. Innan jag hann reagera ser jag halva HS och flera andra vänner som även de sitter inne på Haket och väntar på mig. Jag hinner tänka "Men... jag ska till SPA och bada med farmor. Vad gör alla här, utan mig och med partyhattar?" Sen går det upp för mig. De har annordnat en överraskningsfest på stans bästa restaurang! Ååh! Jag blev så himla glad! Vilka underbara vänner man har! Massa grattis kramar, sjukt god mat och världens bästa sällskap. Kvällen kunde inte blivit bättre.
Jag har världens bästa vänner och ni betyder så otroligt mycket för mig!
Jag kommer sakna er alla när jag åker, men som tur var kommer jag ta med min fina nya "snabba gästbok" som jag fick infylld ikväll. Åh, vad glad jag är :D Chocken satt i länge och leendet sitter fortfarande kvar.
Tack igen! Ni är så sjukt underbara!
Kim, Carro, Sophie, Andreas, Felix, Maria, Angelica, Amanda, Emelie, Robban, Erik, Rickard, My, Rebecka, Josse, Sålle, Andreas Lindell, Lingon, Martin, Walle och Helge... tack så hemskt mycket för den fina överraskningsfesten! Det gjorde verkligen min dag och jag är sååå lyckligt och glad över att ha lärt känna så underbara människor. :) TACK!
(och när jag precis ska publicera detta ser jag att klockan slagit över 00.00. Det är alltså officiellt min 20 års dag nu haha. )
Ikväll var jag förvarnad om att jag skulle på SPA med farmor som ville göra en suprise för mig inför imorgon. Så jag kommer hem från träningen och sätter mig för att käka då pappa plötsligt säger: "Nej, du får inte äta ngt. Vi sak äta på Aktiverum (SPA). "" aaja, okej. Tänker jag då och tar bara en macka."
Två timmar senare efter en del plugg kommer pappa in på rummet och säger att vi ska sticka. Jag sätter mig i bilen och farsan stannar utanför Haket och ber mig gå in och hämta två lådor med mat som vi ska ha med till SPA. Jag får en femhundring och går in tillsammans med min bror.
När jag öppnar dörren hör jag ett högt "GRATTIS!!!!!" och femtioelva blixtrar mot ögonen. Tilsllut ser jag Sophie och Kim som sitter med partyhattar och tutor. Innan jag hann reagera ser jag halva HS och flera andra vänner som även de sitter inne på Haket och väntar på mig. Jag hinner tänka "Men... jag ska till SPA och bada med farmor. Vad gör alla här, utan mig och med partyhattar?" Sen går det upp för mig. De har annordnat en överraskningsfest på stans bästa restaurang! Ååh! Jag blev så himla glad! Vilka underbara vänner man har! Massa grattis kramar, sjukt god mat och världens bästa sällskap. Kvällen kunde inte blivit bättre.
Jag har världens bästa vänner och ni betyder så otroligt mycket för mig!
Jag kommer sakna er alla när jag åker, men som tur var kommer jag ta med min fina nya "snabba gästbok" som jag fick infylld ikväll. Åh, vad glad jag är :D Chocken satt i länge och leendet sitter fortfarande kvar.
Tack igen! Ni är så sjukt underbara!
Kim, Carro, Sophie, Andreas, Felix, Maria, Angelica, Amanda, Emelie, Robban, Erik, Rickard, My, Rebecka, Josse, Sålle, Andreas Lindell, Lingon, Martin, Walle och Helge... tack så hemskt mycket för den fina överraskningsfesten! Det gjorde verkligen min dag och jag är sååå lyckligt och glad över att ha lärt känna så underbara människor. :) TACK!
(och när jag precis ska publicera detta ser jag att klockan slagit över 00.00. Det är alltså officiellt min 20 års dag nu haha. )
Goda tider.
Haha Tack Carro :)
A livet är inte alltid bara positivt men när det väl är det gäller det att njuta till fulla muggar ;)
När jag och Carro hade "nyttighetslöfte" gömde jag undan alla mina godsaker för mig själv.
Snacka om att jag blev glad nyss när jag hittade ett Marabou mjölkchoklad i en av mina lådor i garderåben!
Yeeey haha.
No, back to buisness...plugg ;)
A livet är inte alltid bara positivt men när det väl är det gäller det att njuta till fulla muggar ;)
När jag och Carro hade "nyttighetslöfte" gömde jag undan alla mina godsaker för mig själv.
Snacka om att jag blev glad nyss när jag hittade ett Marabou mjölkchoklad i en av mina lådor i garderåben!
Yeeey haha.
No, back to buisness...plugg ;)
Mina första 20 år... shise vad tiden går :D
"Hur känns det idag då? Sista dagen som tonnåring?"
Jag möttes av en glad och retsam pappa när jag kom innanför dörren idag.
Jag funderade lite och det känns faktiskt riktigt bra. Jäkligt bra till och med. ;)
Så idag har jag ägnat dagen åt att vara lite mer barsnlig än vad jag annars är - bara för att lixom. Sen har jag kommit fram till att det faktiskt har hänt väldigt mycket under mina år som...hum...barn? Nää, mina år fram tills nu får man nog säga.
10 mars 1989 föds jag på Södertälje BB och döps till Sofia Birgitta Johansson. (Så, där har ni mitt mellannamn också. Satt och funderade en lång stund innan jag bestämde mig för att skriva ut det, haha. Jag hatar verkligen det namnet och funderar faktiskt starkt på att byta det.. men men skitsamma ;) ) Första gången jag doppades på babysim var jag sex veckor gammal - vem visste då att jag skulle fortsätta med simning över 20 år frammåt i tiden? Mina första två år i livet bodde jag med mina föräldrar, Carina och Peter 25 och 26 år gamla, på övervåningen i en villa där min morfar Sven hade Tv verkstad på undervåningen på Stockholmsvägen i Södertälje. Den 2 maj 1991 fick jag min lillebror, Rickard, samtidigt som jag tog mina första egna simtag i bassängen - tidigt men sant. Vi flyttade samma år till vår nybyggda villa i Ragnhildsborg i Södertäje. Villan byggdes på mormor och morfars potatisåker - alltså bodde vi grannar med dem. I Ragnhildsborg växte jag upp tillsammans med fåren i hagen bredvid, badet och skidbacken, ett väldigt trevligt litet ställe där jag ofta låtsades att jag var Ronja Rövardotter när jag sprang runt i granskogen 2m från huset.
Jag började på dagis där jag träffade mina första riktiga vänner utanför släkten, Eja och Frida. Vi började sedan i samma klass och började då även hänga med Erika. Tillsammans bildade vi SOFREJER - Sofia, Frida, Eja och Erika - en klubb som gjorde massa galna upptåg i bland annat skolans matsal där vi hade speciella regler för hur man skulle ta sig ut osv. När jag gick i tredje klass blev min pappa allvarligt misshandlad och om jag själv får gissa tror jag att det var droppen som fick bägaren att rinna över. Snart fick jag det berättat för mig att vi hade ett hus som väntade på oss nere i Helsingborg dit pappa pendlat för ett jobb i ca ett halvårstid.
Att flytta var min stora skräck men det var bara att bita ihop. Vi flyttade till ett litet radhus på Birkagatan i väntan på att vår villa i Ramlösa skulle bli ledig. Jag började på VästraRamlösa skolan där jag från början hade det svårt att hänga med på skånskan. När jag började fyran fick jag världens sämsta lärare som förstörde hela min skolgång och i femman blev jag mobboffer från både lärare - för min dialekt och från mina dåvarande kompisar. Skolan var hemsk och jag ville byta klass. Jag hatade mig själv och i sexan fick jag diagnosen Anorexia Nervosa...dystert, tråkigt och mörkt.
Började sjuan på SallyBauser skolan där jag simmade på skoltid och två år senare blev jag friskförklarad. Livet och simningen gick bättre och bättre. När det kom på tiden att välja Gymnasie valde jag mellan SOS (skydd och säkerhet) på Olympia och SPID (samhälle idrott) på Filborna. Valet föll på SPID. Utevcklingen gick frammåt men skolgången var fortfarande tråkig.
2007 räddade jag och en jobbarkompis livet på en kollega och 2009 tog jag mina första individuella medaljer på ett mästerskap, anordnade en välgörenhetsshow som projektarbete, fick 100% scholarship på University of Miami, blev tillsammans med min stora kärlek och har aldrig mått bättre. Jag har aldrig varit så tillsfred med mig själv som jag faktiskt är nu och jag känner att det ska bli superkul att fylla 20, haha. Det känns som om det är dags att ta det stora steget nu. ;)
Såå, det där var en liten kort resumé (?) av mina första 20 år i livet. Hade egentligen tänkt skriva något helt annat men fick bjuda på den nu när det bara är 6 timmar kvar till min stora dag och 9 timmar kvar tills jag för 20 år sedan såg det första ljuset i den här världen. Kanske kommer fler inlägg under dagen, who knows? ;)
Idetorka.
Nu är det två dagar kvar. 2 dagar tills den stora dagen. Helt sjukt.
När jag körde hem från träningen för frygt två timmar sen kom jag och tänka på när jag opererade blindtarmen. Efter att ha funderat på minnen fram och tillbaka som hade med den dagen att göra, kom jag på att det var snart åtta år sedan jag låg där på operationsbordet! Åtta år sen. Det är ganska mycket när man tänker på det.
Men egentligen... vad gör det? :)
Snart blir jag 20 och jag längtar faktiskt riktigt mycket! Det ska bli skitkul.
Igår hade vi en stor fest här hemma och päronen fick visa sin partysida för några friends. Både läskigt och kul. Så nu är jag helt slut efter två dagars party. Men det är väl så det ska va. Man fyller ju bara 20 en gång i livet, right? :)
haha nä fan asså. Jag är sjukt trött och har värsta idetorkan.
Får hoppas på en mycket bättre skrivar-dag imorron. ;)
Goodnight till alla underbara människor i min omgivning.
Ni gör verkligen mina dagar.
Jag är en barnunge.
Ibland skäms jag över mig själv.
Jäkla barnunge vill jag skrika.
Men det gör kanske inget. Jag har ju i alla fall nästan en vecka kvar att vara barnunge.
Sen är det dags för vuxenlivet. Haha. Inte direkt för jag känner mig stor nog att kalla mig själv vuxen... men 20 är ju trots allt den åldern då man går ifrån tonnåren. Man förväntas kunna ta egna beslut och stå på egna ben. Man är kort sagt vuxen. Vuxen... det smakar inte riktigt bra i min mun. Det känns så... vuxet och så stelt.
Jag tror att jag kommer fortsätta vara det där fjantiga barnet trots min ålder i siffror. Men det återstår ju att se. :)
Nu tänkte jag bara tillägna några rader till en person som jag älskar oerört mycket:
Du är riktigt duktig och trots att allt känns hopplöst och svårt ibland så kommer det lösa sig.
Jag tycker inte om när folk säger så till mig, men jag vet ändå att de har rätt.
Det är inte i alla situationer man kan stå vid din sida och hålla dig i handen och bara hoppas på att allt ska bli bra på en gång, att allt ska lösa sig och vara en dans på rosor. Men man kan tänka att det vore så.
Så nu håller jag din hand i tanken och hoppas att det i alla fall ska kännas lite bättre. :)
Jag vet att du gör ditt allra bästa, mer kan ingen begära.
Du är duktig och det här kommer bli hur bra som helst. :)
Jag håller tummarna för dig. Jag älskar dig.
Tack för att ni finns!
Gud vad jag blir glad över sånna fina kommentarer som jag fick på inlägget här under.
Det är alla människor runt mig som hjälper mig att stå på benen när det är svårt.
Jag är oändligt tacksam för att ni finns.
Så nu tänkte jag svara på kommentarerna:
Till Carro:
Jag kommer sakna dig med. Jättemycket. Kommer kännas tomt utan alla härliga vänner där. :)
Till Pernilla:
Tack. Det känns riktigt skönt att bara få skriva av sig ibland. :)
Till Angelica:
Haha a. Jag tror vi alla har en eller en annan liten människa inom oss. Vilken tur vi har som utvecklas som personer och lär av livet. :)
Till Kim:
Tack Kim. Du gör mig så glad! A, du stöttar mig alltid och säger att allt kommer lösa sig. Dock är det inte alltid som man ser ljuset direkt. Det kommer efter ett tag, kanske till och med flera år och trots att man vet att det kommer så känns det ändå svårt. Tack!
Tilll Sara:
Jag hade anorexi i ca 2,5 års tid. Det var hemskt, riktigt jobbigt. Jag räddade min kollega tillsammans med en jobbarkompis till mig, Eva. Vi jobbade på badet i stan och skulle precis stänga för kvällen då vår kollega skulle hämta en sorts påse till ett städverktyg som lossat. (Den låg på botten i en pol som har höj och sänkbar botten. Botten var nu upphöjd till max och man kan då öppna en lucka som man kan hoppa ner i. Väl nere kan man beskriva det som ett akvarium fullt med vatten. En kaklad botten och ett "tak" som då är den "höjbara botten". - jättesvårt att förklara, hoppas du förstår.) Han dök i alla fall ner där och skulle hämta påsen. Jag och min vän Eva stod nere för att se på i kontrollfönstret. Allt gick bra tills han skulle vända och simma tillbaka... han hittade inte luckan. För att göra en lång historia kort kan jag säga att vi såg hans panik, vi sprang uppför trapporna från källaren och bort tillbassängen. Vår kollage var borta. plötsligt såg vi honom under "golvet" och jag drog fram honom. Han vad medvetslös och andades inte. Fråga mig inte vart ifrån jag fick mina krafter, för det vet jag inte själv, men jag lyckades hålla upp en medelålders man i bara en arm. När vi la ner honom på "golvet" igen började det bubbla ur hans mun och innan jag visste odet av hade jag larmcentralen i luren på min mobil. Han var fortfarande medvetslös och andades inte. Tillslut kom skumma ljud från honom. Eva fick vakta honom medans jag mötte ambulansen... efter 25 minuter var de på plats. Akuthjälp. Andnöd. Jag hörde inte mycket av deras snack.
Han lever idag efter flera kritiska nätter på intensiven då han vandrade mellan liv och död. Jag är enormt tacksam över att få se honom i livet.
Det var en liten kort sammanfatting. :) Kanske skriver om det mer utförligt sen. Nu ska jag sova och vakna upp pigg och kry till en ny härlig dag imorgon!
Det är alla människor runt mig som hjälper mig att stå på benen när det är svårt.
Jag är oändligt tacksam för att ni finns.
Så nu tänkte jag svara på kommentarerna:
Till Carro:
Jag kommer sakna dig med. Jättemycket. Kommer kännas tomt utan alla härliga vänner där. :)
Till Pernilla:
Tack. Det känns riktigt skönt att bara få skriva av sig ibland. :)
Till Angelica:
Haha a. Jag tror vi alla har en eller en annan liten människa inom oss. Vilken tur vi har som utvecklas som personer och lär av livet. :)
Till Kim:
Tack Kim. Du gör mig så glad! A, du stöttar mig alltid och säger att allt kommer lösa sig. Dock är det inte alltid som man ser ljuset direkt. Det kommer efter ett tag, kanske till och med flera år och trots att man vet att det kommer så känns det ändå svårt. Tack!
Tilll Sara:
Jag hade anorexi i ca 2,5 års tid. Det var hemskt, riktigt jobbigt. Jag räddade min kollega tillsammans med en jobbarkompis till mig, Eva. Vi jobbade på badet i stan och skulle precis stänga för kvällen då vår kollega skulle hämta en sorts påse till ett städverktyg som lossat. (Den låg på botten i en pol som har höj och sänkbar botten. Botten var nu upphöjd till max och man kan då öppna en lucka som man kan hoppa ner i. Väl nere kan man beskriva det som ett akvarium fullt med vatten. En kaklad botten och ett "tak" som då är den "höjbara botten". - jättesvårt att förklara, hoppas du förstår.) Han dök i alla fall ner där och skulle hämta påsen. Jag och min vän Eva stod nere för att se på i kontrollfönstret. Allt gick bra tills han skulle vända och simma tillbaka... han hittade inte luckan. För att göra en lång historia kort kan jag säga att vi såg hans panik, vi sprang uppför trapporna från källaren och bort tillbassängen. Vår kollage var borta. plötsligt såg vi honom under "golvet" och jag drog fram honom. Han vad medvetslös och andades inte. Fråga mig inte vart ifrån jag fick mina krafter, för det vet jag inte själv, men jag lyckades hålla upp en medelålders man i bara en arm. När vi la ner honom på "golvet" igen började det bubbla ur hans mun och innan jag visste odet av hade jag larmcentralen i luren på min mobil. Han var fortfarande medvetslös och andades inte. Tillslut kom skumma ljud från honom. Eva fick vakta honom medans jag mötte ambulansen... efter 25 minuter var de på plats. Akuthjälp. Andnöd. Jag hörde inte mycket av deras snack.
Han lever idag efter flera kritiska nätter på intensiven då han vandrade mellan liv och död. Jag är enormt tacksam över att få se honom i livet.
Det var en liten kort sammanfatting. :) Kanske skriver om det mer utförligt sen. Nu ska jag sova och vakna upp pigg och kry till en ny härlig dag imorgon!
En resa tillbaka i tiden.
Idag fick jag en flash-back.
Jag tänkte på mig själv för ungefär fyra-fem år sedan och önskar att jag då kunde haft samma livsglädje, spontanitet, egen vilja, självförtroende och självkännedom som jag har idag. Jag hade velat ta tag i den lilla, taniga tjejen i åttan på SallyBauers högstadium och bara skakat om henne. Skakat och skakat tills hon insett att hon visst är värd livet. Jag hade velat säga till henne att allt kommer bli bra.
"Du kommer bli frisk, du kommer få otroliga vänner som verkligen bryr sig om dig, du kommer få ett liv som är värt att leva och folk kommer se upp till dig. Du kommer våga säga vad du tycker och ingen kommer hata dig för den du är! (Och gör de det så kommer du inse att de inte är värda ett skit för dig. Du behöver inte fjäska för någon, du har ett eget val!) Dina åsikter räknas och din vänskapskrets kommer bara växa och växa. Folk kommer tycka om dig och du kommer få världens mest otroliga pojkvän. Din dröm om att flytta till USA kommer gå i uppfyllelse och du kommer få din utveckling inom simningen. Du kommer rädda livet på en kollega och du kommer annordna en stor välgörenhetsshow för folk i din egen sits. Du kommer att känna glädje inför livet och folk kommer fråga dig om din lediga tid. Jag lovar dig, allt kommer att bli bra! Det blir bra, du behöver bara hålla ut två år till. När du väl insett vad du är värd kommer hela livet att förändras! Du är bra och du är värd allting."
Nu kan jag inte åka tillbaka i tiden och skaka om den där lilla sjuka Sofia Johansson på SallyBauer. Dock kan jag lära mig av hennes misstag och jag kan se livet ur en helt annan synvinkel än vad hon då gjorde.
Jag älskar livet. Jag älskar min pojkvän. Jag älskar mina vänner. Jag älskar mina chanser och utmaningar.
Älska är ett otroligt starkt ord, men det är precis så jag känner.
För om man ser det från en annan synvinkel hade jag aldrig blivit den människa jag är idag om jag inte först tagit steget från att vara den lilla tjejen. Egentligen tror jag aldrig att jag var henne... jag tror bara att hon var ett sorts skal att gömma sig bakom under svåra tider. Ett skal som nu är sprucket och begravt. Jag kände inte alls igen mig under den tiden.
Nu ser jag mig själv som en stor Sofia med drömmar, planeringar, förhoppningar och världens bästa liv.
Kanske är det bra att man inte kan spola i tiden... :)
Jag tänkte på mig själv för ungefär fyra-fem år sedan och önskar att jag då kunde haft samma livsglädje, spontanitet, egen vilja, självförtroende och självkännedom som jag har idag. Jag hade velat ta tag i den lilla, taniga tjejen i åttan på SallyBauers högstadium och bara skakat om henne. Skakat och skakat tills hon insett att hon visst är värd livet. Jag hade velat säga till henne att allt kommer bli bra.
"Du kommer bli frisk, du kommer få otroliga vänner som verkligen bryr sig om dig, du kommer få ett liv som är värt att leva och folk kommer se upp till dig. Du kommer våga säga vad du tycker och ingen kommer hata dig för den du är! (Och gör de det så kommer du inse att de inte är värda ett skit för dig. Du behöver inte fjäska för någon, du har ett eget val!) Dina åsikter räknas och din vänskapskrets kommer bara växa och växa. Folk kommer tycka om dig och du kommer få världens mest otroliga pojkvän. Din dröm om att flytta till USA kommer gå i uppfyllelse och du kommer få din utveckling inom simningen. Du kommer rädda livet på en kollega och du kommer annordna en stor välgörenhetsshow för folk i din egen sits. Du kommer att känna glädje inför livet och folk kommer fråga dig om din lediga tid. Jag lovar dig, allt kommer att bli bra! Det blir bra, du behöver bara hålla ut två år till. När du väl insett vad du är värd kommer hela livet att förändras! Du är bra och du är värd allting."
Nu kan jag inte åka tillbaka i tiden och skaka om den där lilla sjuka Sofia Johansson på SallyBauer. Dock kan jag lära mig av hennes misstag och jag kan se livet ur en helt annan synvinkel än vad hon då gjorde.
Jag älskar livet. Jag älskar min pojkvän. Jag älskar mina vänner. Jag älskar mina chanser och utmaningar.
Älska är ett otroligt starkt ord, men det är precis så jag känner.
För om man ser det från en annan synvinkel hade jag aldrig blivit den människa jag är idag om jag inte först tagit steget från att vara den lilla tjejen. Egentligen tror jag aldrig att jag var henne... jag tror bara att hon var ett sorts skal att gömma sig bakom under svåra tider. Ett skal som nu är sprucket och begravt. Jag kände inte alls igen mig under den tiden.
Nu ser jag mig själv som en stor Sofia med drömmar, planeringar, förhoppningar och världens bästa liv.
Kanske är det bra att man inte kan spola i tiden... :)
Summer.
Idag tränar jag på att göra inget alls.
Blev riktigt förvånad när jag såg att klockan redan var fem.
Men sånt är det ibland och det är lika bra att vänja sig. Att göra ingenting kan faktiskt vara nyttigt. :)
Nu när tiden flutit har jag mest suttit och rensat bilder, hittade en himla massa från i somras och shise som jag längtar tills man kan gå runt i shorts och linne, varma dagar vid havet eller avkoppling i kvällssolen. Nej, det finns faktiskt inget bättre än sommaren. 
<--- Grattia Pernilla, snart är det min tur :D
En för alla, alla för en.
Igår, lördagkväll kl 00.30 utanför sundsbussarna i stan:
Jag sitter och snackar med Maria i bilen när (nu skiter jag i att man "inte får säga såhär" för jag blev sjukt förbannad) 4 st 40åriga blattar ställer sig bredvid bilen. Böjer sig ner och börjar snacka / flörta med oss genom den stängda dörren. Puffar på varandra, skrattar och pekar in i bilen. Jag öppnar dörren och går ut:
S: Vad vill ni?
B: haha, va? Taxi?
S: Vad vill ni?
B: Vad fan vill du? Vill du bråka eller?
S: Skojar du eller?
B: Vill du bråka!?
S: Du menar alltså att du ska bråka med en 20 år yngre tjej!?
B: Öh...
Sen går han iväg tillsammans med sina tre vänner som får bort honom. Jävla pack. Han menar alltså seriöst att han ska gå på en tjej som är minst 20 år yngre än honom? De tror att de kan få vad fan som helst, men de ska fan inte tro. Nu har jag fått nog och nästa gång ger jag mig inte. Det vet jag även flera tusen andra som håller med mig om.
(S i konversationen står för Sofia, alltså mig och B står för Blatte...tänkte bara göra det solklart. :) )
Jag sitter och snackar med Maria i bilen när (nu skiter jag i att man "inte får säga såhär" för jag blev sjukt förbannad) 4 st 40åriga blattar ställer sig bredvid bilen. Böjer sig ner och börjar snacka / flörta med oss genom den stängda dörren. Puffar på varandra, skrattar och pekar in i bilen. Jag öppnar dörren och går ut:
S: Vad vill ni?
B: haha, va? Taxi?
S: Vad vill ni?
B: Vad fan vill du? Vill du bråka eller?
S: Skojar du eller?
B: Vill du bråka!?
S: Du menar alltså att du ska bråka med en 20 år yngre tjej!?
B: Öh...
Sen går han iväg tillsammans med sina tre vänner som får bort honom. Jävla pack. Han menar alltså seriöst att han ska gå på en tjej som är minst 20 år yngre än honom? De tror att de kan få vad fan som helst, men de ska fan inte tro. Nu har jag fått nog och nästa gång ger jag mig inte. Det vet jag även flera tusen andra som håller med mig om.
(S i konversationen står för Sofia, alltså mig och B står för Blatte...tänkte bara göra det solklart. :) )
