Fia

Idag fick jag en flash-back.

Jag tänkte på mig själv för ungefär fyra-fem år sedan och önskar att jag då kunde haft samma livsglädje, spontanitet, egen vilja, självförtroende och självkännedom som jag har idag. Jag hade velat ta tag i den lilla, taniga tjejen i åttan på SallyBauers högstadium och bara skakat om henne. Skakat och skakat tills hon insett att hon visst är värd livet. Jag hade velat säga till henne att allt kommer bli bra.

"Du kommer bli frisk, du kommer få otroliga vänner som verkligen bryr sig om dig, du kommer få ett liv som är värt att leva och folk kommer se upp till dig. Du kommer våga säga vad du tycker och ingen kommer hata dig för den du är! (Och gör de det så kommer du inse att de inte är värda ett skit för dig. Du behöver inte fjäska för någon, du har ett eget val!) Dina åsikter räknas och din vänskapskrets kommer bara växa och växa. Folk kommer tycka om dig och du kommer få världens mest otroliga pojkvän. Din dröm om att flytta till USA kommer gå i uppfyllelse och du kommer få din utveckling inom simningen. Du kommer rädda livet på en kollega och du kommer annordna en stor välgörenhetsshow för folk i din egen sits. Du kommer att känna glädje inför livet och folk kommer fråga dig om din lediga tid. Jag lovar dig, allt kommer att bli bra! Det blir bra, du behöver bara hålla ut två år till. När du väl insett vad du är värd kommer hela livet att förändras! Du är bra och du är värd allting."

Nu kan jag inte åka tillbaka i tiden och skaka om den där lilla sjuka Sofia Johansson på SallyBauer. Dock kan jag lära mig av hennes misstag och jag kan se livet ur en helt annan synvinkel än vad hon då gjorde.

Jag älskar livet. Jag älskar min pojkvän. Jag älskar mina vänner. Jag älskar mina chanser och utmaningar.
Älska är ett otroligt starkt ord, men det är precis så jag känner.

För om man ser det från en annan synvinkel hade jag aldrig blivit den människa jag är idag om jag inte först tagit steget från att vara den lilla tjejen. Egentligen tror jag aldrig att jag var henne... jag tror bara att hon var ett sorts skal att gömma sig bakom under svåra tider. Ett skal som nu är sprucket och begravt. Jag kände inte alls igen mig under den tiden.

Nu ser jag mig själv som en stor Sofia med drömmar, planeringar, förhoppningar och världens bästa liv.
Kanske är det bra att man inte kan spola i tiden... :)