Tack för att ni finns!
Gud vad jag blir glad över sånna fina kommentarer som jag fick på inlägget här under.
Det är alla människor runt mig som hjälper mig att stå på benen när det är svårt.
Jag är oändligt tacksam för att ni finns.
Så nu tänkte jag svara på kommentarerna:
Till Carro:
Jag kommer sakna dig med. Jättemycket. Kommer kännas tomt utan alla härliga vänner där. :)
Till Pernilla:
Tack. Det känns riktigt skönt att bara få skriva av sig ibland. :)
Till Angelica:
Haha a. Jag tror vi alla har en eller en annan liten människa inom oss. Vilken tur vi har som utvecklas som personer och lär av livet. :)
Till Kim:
Tack Kim. Du gör mig så glad! A, du stöttar mig alltid och säger att allt kommer lösa sig. Dock är det inte alltid som man ser ljuset direkt. Det kommer efter ett tag, kanske till och med flera år och trots att man vet att det kommer så känns det ändå svårt. Tack!
Tilll Sara:
Jag hade anorexi i ca 2,5 års tid. Det var hemskt, riktigt jobbigt. Jag räddade min kollega tillsammans med en jobbarkompis till mig, Eva. Vi jobbade på badet i stan och skulle precis stänga för kvällen då vår kollega skulle hämta en sorts påse till ett städverktyg som lossat. (Den låg på botten i en pol som har höj och sänkbar botten. Botten var nu upphöjd till max och man kan då öppna en lucka som man kan hoppa ner i. Väl nere kan man beskriva det som ett akvarium fullt med vatten. En kaklad botten och ett "tak" som då är den "höjbara botten". - jättesvårt att förklara, hoppas du förstår.) Han dök i alla fall ner där och skulle hämta påsen. Jag och min vän Eva stod nere för att se på i kontrollfönstret. Allt gick bra tills han skulle vända och simma tillbaka... han hittade inte luckan. För att göra en lång historia kort kan jag säga att vi såg hans panik, vi sprang uppför trapporna från källaren och bort tillbassängen. Vår kollage var borta. plötsligt såg vi honom under "golvet" och jag drog fram honom. Han vad medvetslös och andades inte. Fråga mig inte vart ifrån jag fick mina krafter, för det vet jag inte själv, men jag lyckades hålla upp en medelålders man i bara en arm. När vi la ner honom på "golvet" igen började det bubbla ur hans mun och innan jag visste odet av hade jag larmcentralen i luren på min mobil. Han var fortfarande medvetslös och andades inte. Tillslut kom skumma ljud från honom. Eva fick vakta honom medans jag mötte ambulansen... efter 25 minuter var de på plats. Akuthjälp. Andnöd. Jag hörde inte mycket av deras snack.
Han lever idag efter flera kritiska nätter på intensiven då han vandrade mellan liv och död. Jag är enormt tacksam över att få se honom i livet.
Det var en liten kort sammanfatting. :) Kanske skriver om det mer utförligt sen. Nu ska jag sova och vakna upp pigg och kry till en ny härlig dag imorgon!
Det är alla människor runt mig som hjälper mig att stå på benen när det är svårt.
Jag är oändligt tacksam för att ni finns.
Så nu tänkte jag svara på kommentarerna:
Till Carro:
Jag kommer sakna dig med. Jättemycket. Kommer kännas tomt utan alla härliga vänner där. :)
Till Pernilla:
Tack. Det känns riktigt skönt att bara få skriva av sig ibland. :)
Till Angelica:
Haha a. Jag tror vi alla har en eller en annan liten människa inom oss. Vilken tur vi har som utvecklas som personer och lär av livet. :)
Till Kim:
Tack Kim. Du gör mig så glad! A, du stöttar mig alltid och säger att allt kommer lösa sig. Dock är det inte alltid som man ser ljuset direkt. Det kommer efter ett tag, kanske till och med flera år och trots att man vet att det kommer så känns det ändå svårt. Tack!
Tilll Sara:
Jag hade anorexi i ca 2,5 års tid. Det var hemskt, riktigt jobbigt. Jag räddade min kollega tillsammans med en jobbarkompis till mig, Eva. Vi jobbade på badet i stan och skulle precis stänga för kvällen då vår kollega skulle hämta en sorts påse till ett städverktyg som lossat. (Den låg på botten i en pol som har höj och sänkbar botten. Botten var nu upphöjd till max och man kan då öppna en lucka som man kan hoppa ner i. Väl nere kan man beskriva det som ett akvarium fullt med vatten. En kaklad botten och ett "tak" som då är den "höjbara botten". - jättesvårt att förklara, hoppas du förstår.) Han dök i alla fall ner där och skulle hämta påsen. Jag och min vän Eva stod nere för att se på i kontrollfönstret. Allt gick bra tills han skulle vända och simma tillbaka... han hittade inte luckan. För att göra en lång historia kort kan jag säga att vi såg hans panik, vi sprang uppför trapporna från källaren och bort tillbassängen. Vår kollage var borta. plötsligt såg vi honom under "golvet" och jag drog fram honom. Han vad medvetslös och andades inte. Fråga mig inte vart ifrån jag fick mina krafter, för det vet jag inte själv, men jag lyckades hålla upp en medelålders man i bara en arm. När vi la ner honom på "golvet" igen började det bubbla ur hans mun och innan jag visste odet av hade jag larmcentralen i luren på min mobil. Han var fortfarande medvetslös och andades inte. Tillslut kom skumma ljud från honom. Eva fick vakta honom medans jag mötte ambulansen... efter 25 minuter var de på plats. Akuthjälp. Andnöd. Jag hörde inte mycket av deras snack.
Han lever idag efter flera kritiska nätter på intensiven då han vandrade mellan liv och död. Jag är enormt tacksam över att få se honom i livet.
Det var en liten kort sammanfatting. :) Kanske skriver om det mer utförligt sen. Nu ska jag sova och vakna upp pigg och kry till en ny härlig dag imorgon!
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Vad härligt att allt flyter på Fia, du har verkligen kommit en lång väg! Det är bara att säga Grattis till allt, för jag vet att du uppskattar det. Många tar saker förgivet, de som har haft det lite lättare än oss andra. Men inte du, du kommer alltid uppskatta det. Fortsätt som du gör :)
Trackback
