Fia

Okej, iPhonen är kanske inte den bästa att fota sin egen fot med, men här är i alla fall en halvtaskig bild på tatueringen. :) 

Man ser det mycket bättre i verkligheten vilket är ganska självklart. 

Tyckte storleken blev väldigt bra, i minsta laget och tydligen väldigt svår att skriva enligt Viveka som står bakom skapelsen. :) Hon är helt klart bäst, så om någon letar efter en duktig och seriös tatuerare så är det henne ni letar efter.

Igår hade jag ett litet brakedown när Silver och jag låg i sängen och kollade film. Kommer sakna honom så mycket när jag är iväg. Det är sjukt hur husdjur påverkar en, men om man tänker efter så finns de ju alltid där för en. Man kan prata med dem och förlita sig till 100 procent. De berättar aldrig något och de ger alltid de bästa svaren. När jag var "nerdrogad" av smärtstillande tabletter efter det "kirurgiska ingreppet" på min tand, låg Nora hos mig hela tiden och tittade och vakade. Djuren är verkligen underbara. Hur klarar man sig utan dem? 

Mina två små djurvänner. :) 

Åh God Morgon Träningsvärken!

Styrkan igår har verkligen gjort sig påmind och gett mig träningsvärk i baksida lår, ländryggen, skulderbladen och i triceps. Yeey. Synd att inte axlarna också kunde fått sig en släng. Då hade jag verkligen känt mig stel, haha. 

Men saken är den att det verkligen inte gör någonting. Träningsvärk är kul och bra och nu får jag ett kvitto på att jag satt igång träningen. Eller ja, smygtränat i alla fall. Enligt Stene the coah ska vi inte börja förens på måndag, dock utan gym eftersom det revs nu i somras för att göra plats åt den stora fina Filborna arena. 

Därför tyckte jag att det var rättvist att jag fick köra lite styrka igår. :) 

Oh en sak till:

Nu tar jag snart fram väskorna. Då kommer det kännas ännu mer. 

Ush, jag är så trött på att ta penicillin. 

Så trött att jag till och med glömde ta det ikväll. 

inte förrens jag lagt mig i sängen kom jag på det. Ahh, jaja. 

Bara några dagar kvar. :) 

Har inte kunnat logga in på blogg.se förrens precis nyss. Hel skumt. Men men. 

Äntligen känns det som om jag håller på att bli frisk från min efterhängsna förkylning. 

Svininfluensan kanske? Haha. 

Nej, ärligt talat så tror jag att det är träning som saknas. Jag börjar bli helt galen här hemma. Det kryper i hela kroppen och jag bli helt seg och tråkig och kan sova bort halva dagarna. Inte bra , inte bra och speciellt inte likt mig. 

Tur nu när VM i simning har börjat. Då måste man upp innan 9 så man får se försöken. Jävla bra gjort av Sarah igår. 15 år och bäst i världen. Världsmästarinna! Helt sjukt. Hon är så grym och hänsynslös. Sjukt bra.  

Hur som helst. Idag tog jag mig i alla fall i kragen och tog mig till gymmet. Sedan la jag mig i bassängen en halvtimma och plaskade lite. Härligt. Längtar till vi drar igång igen på måndag. :) 

What els? 

Jo... igår fick jag en specialtid hos tatueraren! WOW! 

Så nu är jag en än gång tattad. Denna gång på foten med texten "Numquam certare desieris " - Ge aldrig upp. 

Så fint och så passande. Ge aldrig upp. Det ska man aldrig göra. Det är jag ett levande bevis på. Och nu bär jag med mig det hela livet! Kan inte bli bättre. :) 

Direkt från Göteborg!

Update: 

Igår skulle jag och Andreas ta hans bil upp till GBG för en härlig små-semester tors-lördag. När vi kommit till Ängelholm strejkade bilen och vi hade verkligen tur som hann köra av motorvägen och styra (läs rulla) fram till ett röd-ljus precis innan en OKQ8 mack eller något i den stilen. Sen la den av, helt och hållet. Och där stod vi, precis innan trafikljuset som bytte till grön och röd flera gånger om, och vi kom ingenstans. Varningsblinkersen på och ihärdiga försök att få igång bilen. Efter ca tio sekunder kör världens snällaste människa upp framför oss och erbjuder sig att bogsera oss in till macken. 

Det var inte så lätt som det låter. Bogserlinan skulle fästas i en krok under bilen som inte fanns. Den snälla människan ringde runt och fick tillslut reda på att den kroken ligger i bagageluckan (varför?) i en liten svart förpackning under själva golvet. (alltså i en lucka i golvet, varför igen?).  Jag måste verkligen ge SAAB tummen upp för det påhittet... Sen då, jo då skulle kroken fästas vilket det för två killar som låg och krälade på assfalten i ösregn ca 5 minuter för att få på. 5 minuter som snarare kändes som en kvart i regnet och med alla bilar i kö bakom. yeeey. 

Tillslut gick det dog vägen och vi blev bogserade till macken. Där tankade vi och hällde i motorolja. Bilen svarade med att starta, men vi åkte ändå tillbaka till HBG för att byta bil. 

Så nu sitter vi i GBG på hotell Scandic Rubinen på Avenyn, njuter av "semestern" med en liten röd bubbla och lever livet. Dagen idag bestod av enormt mycket intryck i form av olika personer, liseberg, GBGs gator och torg samt en hel del annat. Snacka om en verklig berg och dalbana. 

Oh, by the way: Balder.....Never in my life!

Fick en akuttid hos tandläkaren där det behövdes ett "Kirurgiskt ingrepp" som hon kallade det. Hjälp. Jag sa redan när jag kom vad jag tyckte om tandläkare men hon var hur snäll och gullig som helst så hon hjälpte mig genom hela besöket. Så, lite bedövning senare hade hon skurit upp runt min onda inflammerade visdomstand så den "skulle å lufta". Hon sa att hon inte trodde att man behövde ta bort den vilket jag blev enormt glad över. 

Efter besöket gick jag ut på stan för att piffa upp mig själv med en present. Dock hann jag inte långt innan bedövningen slutade verka och jag halvsprang storgråtandes genom halva stan för att hinna till bilen så form som möjligt. Med mamma i luren och tårar strömmande nedför kinderna kan jag lova att jag fick många blickar på mig. Men det kunde inte hjälpas. Vilken smärta!!

I bilen påväg hem satt jag och verkligen stortjöt som ett litet barn. Helt sjukt. Jag har inte haft så ont (förutom i magen då jag hade magkatarr eller blindtarmsinflammation) förut. Speciellt inte i munnen. Det var hemskt. Tårarna skymde sikten och mitt i allt saktade en ambulanschaufför in när han körde förbi mig, gjorde tecken genom rutan för att kolla att allt var under kontroll och när jag svarade med tummen upp mellan tjuten, log han försiktigt och körde vidare. Det var faktiskt snällt. Jag blev glad.

Så nu sitter jag här, men en penicillinkur på 2*Kåvepenin 2*om dagen och 1*någon skum tablett 2*om dagen, två panodil och en ibumetin i kroppen. Jag inbillar mig att det är bra för tanden, vilket det antagligen är eftersom penicillinet drar ner inflammationen och de andra tabletterna håller smärtan någolunda borta. Dock är det 10 gånger bättre redan eftersom jag redan nu kan öppna munnen nästan helt. Gosh. Hoppas verkligen det blir bra nu. 

För några timmar sedan var jag nere i stan för att fixa några saker på min "att göra lista" innan USA. 

När jag gick kullagatan fram från SEB möttes jag av en polisbil, poliser och en stor folkmassa. Bara några minuter tidigare, samtidigt som jag satt på SEB, hade en skottlossning ägt rum mot Carlssons Ur mitt på kullagatan, mitt på ljusa förmiddagen. Vad är det som händer egentligen? Detta är andra väpnade rånet mot samma butik på bara en och en halv månad. Man börjar ju undra. 

http://hd.se/helsingborg/2009/07/20/carlssons-ur-raanat-igen_2/ 

Av någon anledning kan jag inte skapa länkar....

Inte visste jag att det fanns skatter i Ramlösaparken. 

Men jojvisst! Mina kusiner kom hem glada i hågen och berättade att det fanns två hela Geo-cachings i Ramlösaparken! Jag låg som ett fån. "Två vad då?" "Geo-caching! Följer du med? Det är som skatter man ska leta efter! Man hittar dem på GPS:en om man anmäler sig som Geo-cachare!" "Jaha...ja visst." Efter drygt tio minuter hade vi hittat den första skatten och en halvtimma senare även den andra. 

"De som inte vet något om Geo-caching kallas Mugglare" förklarade Emelie och skrev upp sig som senaste "catchare" av just den skatten vi var vid. 

Jahapp. Geo-caching är alltså en lek som hela Sverige (världen?) leker med hjälp av sin GPS. Man skriver in vart man är någonstans och GPSen kollar upp om det finns några skatter i området. När du hittat "skatten" skriver du upp dig på en lapp som ligger i lådan som man hittar med hjälp av GPSen och lägger i en liten pryl, typ en Kinderäggs-figur eller något liknande. Sedan ska man hitta så många som möjligt. 

Faktiskt ganska kul idé som hur många som helst kan vara med och leka. Hade ingen aning om att det ens existerade. Roligt, men jag tror nog ändå jag förblir en "mugglare". :) 

Förresten, inte visste jag att jag kunde bartendra ;P

Farsan och Mille beordrade en ny drink, made by Sofia, när de satt och levde livet i jacuzzin. 

Jag fick fria händer trots att jag inte kan någonting alls om alkohol. Snacka om trust ;)

Ett glas, en skvätt smirnoff, lite peach...något ingen aning om vad det var, och resten peach cider toppat med fyra björnbär. "Haha", tänkte jag. De har ingen aning vad de gett sig in på. Jag vet att pappa inte är mycket för sött så nu fick han sig en riktig söt drink bara för att ;)

Resultatet: 

SSS - Sofia Summer Splash, döpte dom den till. 

De älskade den. 

Eller a, det var i alla fall vad de sa ;)

Det är verklighetstroget, det är djupt och de tar upp precis de problem som jag själv går och funderar på. 

Och trots att allt redan är uppgjort, allt är manus skrivet och intränat, så blir man glad över att se hur de löser problemen. Man blir glad över att man inte är själv med att tänka samma tankar som, okej en såpopera påhittad person, men ändå. Man blir glad av att se att de har samma problem, samma tankar, samma beteenden... allt är så verkligt på något sätt. Jag vet att jag är en funderare och det är kanske just sånna här saker som jag sitter och funderar på... men det känns ändå bra. 

Det här känns löjligt att säga, men när man sett ett avsnitt vill man bara se fler. När man stängt av TVn för något bättre, låter man fortfarande tankarna glida tillbaka till Tree Hill, hur fjantigt det än låter. Jag vet inte, jag kanske är ensam om att känna så och det känns löjligt dumt om att tycka om en TV serie så mycket men va fan, alla har vi våra egna grejer, ellerhur? Jag kan känna hur personerna känner, tycka synd om dem, tänka djupt, djupt och bara sitta och fundera. 

Det är en serie som verkligen satt sina spår och jag gillar den enormt mycket för det. Det är en mood-serie och det är inte många serier som lyckas föra fram det budskap som jag tycker One Tree Hill gör. Det är mer än en serie. 

Igår firade vi Rebeccas 21 års dag. Jag fick, som alltid, vara taxi. Denna kvällen åt tre pers. I och för sig var den sista bra, jag fick 100 spänn i "driks" då hon såg hur irriterad jag blev när mamma lovade att jag kunde skjutsa henne hem. Och självklart vill man vara trevlig mot gamla människor och hjälpa dem hem. Men jag är ingen taxi och det var nog sista kvällen jag var helt nykter på en fest. Eller kanske inte, men en klunk cider kanske inte kan skada :) 

Okej, huvudvärken dunkar fortfarande (efter mer än en vecka!! Inte alls bra) så jag bestämde mig för att skippa Mölle med mamma och kusinerna idag och slappa hemma. Det fick alltså bli en dag till som soffpotatis, men endast för att man känner sig så låg och seg med huvudvärk, fan vad det är jobbigt. Bättre blir det ju inte heller för att pappa börjar bli orolig för vad det kan vara och rekommenderar att gå till doktorn. Jag litar dock inte på distriktsläkarna som oftast inte hittar något alls och tar 300 spänn i betalt för det så jag ska ta mammas råd och gå till naprapaten imorgon. Hoppas det hjälper. 

Läste i Expressen för några dagar sedan om en tjej som gått runt med huvudvärk utan att veta vad det var. När hon sen gick till läkaren visade det sig vara en stor tumör...hjälp. 

Nu blir det ett avsnitt One tree hill, vatten, bok och tjaa...sömn kanske? :) 

Ibörjan av veckan var det faktiskt skönt att helt enkelt inte göra något alls, men nu börjar det bli segt, riktigt segt. 

Och när man väl kommer på att man får rycka upp sig och hitta på något är det redan lite för sent. 

Får lite halv-blandad (hade tänkt skriva ångest, men det gör jag inte för så illa är det inte...) stress-känsla av att bara sitta och inte göra något alls. Självklart är det viktigt att man laddar om batterierna eftersom jag vet att hela hösten kommer vara full rulle kanelbulle med studier, nytt språk, nya vänner och ny träning, men jag är inte Sofia-gillar-att-ta-det-lugnt. Tvärt om, det är skitjobbigt. Hellre har jag en fullspäckad dag än en soffdag. 

Så det här får bli sista dagen jag bara sitter och chillar. En dag till får jag faktiskt tvinga mig till att inte göra något alls. Det är faktiskt vettigt och viktigt. (Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. :) ) 

Dags att ta fram One Tree Hill, ett glas bubbelvatten, min bok och bara slänga sig på soffan. 

Två veckor har nu gått på min ledighet, två veckor!

Känns som en evighet och snacka om att jag är taggad till att både träna och tävla! Jag är så jäkla glad över den känslan!

Kan typ inte sitta still och längtar faktiskt efter att få dyka i bassängen och bara simma. Så himla härligt! Var faktiskt länge sen jag kände såhär, men speciellt efter att ha sett resultaten från de gångna SUM Sim dagarna vill jag bara hoppa i. 

Jag är så sugen!! 

Men det är väl så det är, man är antagligen cursed for life! ;) 

Det är mitt liv helt enkelt, och jag älskar det. :)

Nej, det är inga baddräktsmodeller, det är bara vi som ska simma in. 

Imorse var faktiskt första dagen på ganska länge (om man inte räknar med den stora Visum-dagen) som jag faktiskt ställde klockan för att komma upp i tid till mitt sista möte med Ardby. Eller sista ska jag väl förhoppningsvis inte säga, men antagligen sista innan jag sticker. Roligt, lärorikt och meningsfullt - precis som det brukar vara. 

När jag körde hem därifrån fick jag mig ett gott skratt: 

Utanför mitt hus såg jag en medelålders man iklädd grå kostym, långbyxor och jacka samt en skjorta. På huvudet hade han en snygg hatt och i handen en svart portfölj - En vanlig kostym nisse hel enkelt, på väg till ett antagligen välbetalt jobb (jag utgår från hans klädval) en helt vanlig förmiddag. Det som drog mina ögon just till denna nisse var dock hans val av skor - Inlines. Jajamen, Mannen iförd kostym och portfölj svischade ner för gatan i Inlines. Snacka om att kombinera jobb med motion. ;)

Igårkväll frågade Rickard vad jag skulle göra idag och om jag behövde bilen. Jag blev minst sagt förvånad själv när jag svarade "Ehm... ingenting. Haha, jag ska verkligen inte göra någonting alls!" Både skönt och skumt samtidigt. Självklart har jag massa småsaker att pyssla med nu när det är mindre än en månad kvar innan jag åker... men vad jag vet ska jag i alla fall inte från huset, soft. :) 

I och för sig kan det vara ganska bra eftersom jag vaknade imorse med en sjuhelvetes huvudverk som vägrar släppa trots ipren. Jag ska nig lyda pappas råd och ta en TREO, för huvudverk som bara sitter och gnager är fan inte kul när man ska planera eller ligga och läsa i solen. :) 

När jag kom hem från Sthlm fick jag mig en rejäl överraskning: 

På uppfarten stod inte längre min kära mörkblå BMW, Dazy...utan en röd Volkswagen bubbla! 

Under senare tid har Dazy haft enormt mycket problem och varit på lagning gång på gång och reparationspriserna har snart övergått vad hon kostade att köpa in. När jag var på SM behövde hon lagas igen och då fick pappa nog och bytte in henne mot en Beetle, en Reeba! 

Lite synd att man ska åka iväg nu när Beetlen är införskaffad eftersom de är så otroligt fräcka! Jag har alltid älskat de bilarna och hade redan bestämt att köpa en i framtiden. Så fräckt! Men nu får jag vänta med att köra den tills jag kommer hem från USA och tills dess får min brorsa tuta runt i den supercoola bilen, för javisst, Lillkillen har blivit stor och skaffade körkort (eller taxilegitimation som pappa säger ;) ) i fredags, GRATTIS brorsan! :) 

Idag känns det verkligen som första dagen på sommarlovet. 

Jag har all tid i världen att pyssla med smågrejer som måste bli gjort och har ägnat förmiddagen åt städning av rummet och rensning i gamla skåp, nu har jag typ hälften kvar att slänga och gå igenom innan jag sticker, ;) 

Igår satt jag och läste tidningen från några dagar då jag varit uppe i sthlm. Jag läser tidningen väldigt sällan men igår var det som om det var meningen att just jag, just då skulle slå upp HD. 

Nu i efterhand känns allt både bra och dåligt och jag har fått en ny start på mitt självförtroende, och det är väl inte så illa pinkat? :D

Tack Jingan för förklaringen till magonten ;) 

Igår kom jag tillbaka Hammarbystrand, där mormor och morfar har sommarstuga, med en väska som jag inte hade då jag åkte till en små-shoppingrunda till Skärholmen centrum. Innan jag köpte väskan hade jag ringt mamma och kollat om hon höll med mig om att det var ett bra inköp, trots att jag egentligen inte behöver den eftersom jag redan har lite får många väskor. Vi hade en snabb diskussion på tre meningar om USA innan hon sa att hon höll med mig om att det var ett onödigt bra inköp. 

Väl framme på Hammarby möts jag av mammas ena bror Peppe som står och ler och frågar mig: 

"Sofia, hur många gånger är det så att tjejer köper en väska som de verkligen behöver? Har det någongång hänt? Det är ju inte precis så att väskorna helt plötsligt en dag när man vaknar, bara är slut och man verkligen behöver en ny väska." Sedan skrattar han och jag inser snabbt den lilla ironiska biten. 

Han har alltid rätt, Peppe. Och det är det som är det roliga, ;)  

Nu var det länge sen man skrev!

Fortfarande "bosatt" i Stockholm och kommer inte åka hem förrens imorgon, förhoppningsvis då med ett leende på läpparna och med vetskapen om att mitt USA Visum är på väg hem till mig. Hoppas, hoppas. Det har varit så jäkla mycket strul nu med papper som inte kommit fram i tid vilket har resulterat i magkatarr för min del. Fy fan. Men men, förhoppningsvis kan jag slappna av imorgon när jag sitter bakom ratten på E4 på väg hem till Skåneland igen . :) 

Visst är det konstigt hur man undermedvetet kan tänka och oroa sig för saker som då påverkar ex magen eller huvudet i form av värk? Jag tänkte nu främst på mina bekymmer med papprena  och magkatarren... Jag skulle vilja kunna stänga av mitt undermedvetna ibland och bara, endast fockusera på bra saker och saker som man tycker om och som gör en lugn. Det måste jag verkligen bli bättre på. Denna veckans magkatarr har verkligen gjort att jag fått upp ögonen för det.
Att vakna tre på natten av sådanna kramper att man bara vill skrika är sjukt hemskt, man vet inte vart man ska ta vägen eller vad man ska göra för att få det att sluta. När jag kände Andreas hand i min kändes det direkt bättre, men det tog inte lång tid innan jag forstod att den braiga känslan endast satt i huvudet samtidigt som magen krampade som innan.

Men eftersom jag då kände att huvudet var under kontroll samtidigt som öronen lyssnade på Andreas som sa "andast lugna, djupa andateg", så borde det egentligen inte, tekniskt sett, vara så svårt att lära sig slappna av innan magkatarren kommer.  Jag har, med Jonast Ardbys hjälp, lyssnat på avslappnings CD för att lära mig slappna av lättare och visst, det är lätt att slappna av när en man snackar om att man ska "Spänna höger hand, andas ut, ta några djupa andetag och tänk på ditt mentalarum", men att själv sätta sig in i just den situationen när det är jäktigt runt om en är kanske inte alltid så lätt. :) Men, övning ger färdighet och nu har jag exakt en månad kvar att öva på det innan jag åker.

En månad....jäklar vad tiden går!

SM är slut och nu väntar en hel vecka i huvudstaden. :D

Åkte hit direkt efter det avslutande passet i söndags med ett nytt Svenskt Junior rekord i bagaget tillsammans med Sandra, Amanda och Rebecka, så jäkla nice. Ingen slår oss so far och vi är fortfarande dream team, trots att jag inte längre är en junior. :/

Visst ja, på tal om det gick det inte alls så bra so jag hade förväntat mig på mitt sista JSM... i och för sig fick jag pers på 100 brassa vilket var bra, men huvudet var inte riktigt där det ska vara. Mycket att tänka på och ett USA som krånglar bakom pannbenet, men det får man försöka glömma bort under tiden som tävlingen ä igång. Nu är SM i alla fall slut för denna gång och jag har 100 % mer att fokusera på USA. 

Idag har jag mailat och ringt för att få tag i mina sista papper så jag hinner få dem innan jag ska på Visum möte här i Stockholm. Frågar ni mig ser prognosen för papprena ganska mörk ut och jag tror faktiskt att jag får åka hem utan Visum bara för att få åka upp till Stockholm senare och fixa det. Bajs. men men, inge är klart och jag vet inget än så jag behåller leendet på och hoppat om att UM ska skicka mina papper i tid. :) 

Igår hade jag och Andreas storstads vandring och vi hann med en hel del måste jag säga! Till och med ut till Djurgårn där vi hyrde elcyklar och lyckades deala till oss att få dem till samma pris som en vanlig cykel. "Kanon" tyckte försäljaren och vi cyklade iväg. Efter en halvtimma var vi tillbaka och lämnade cyklarna (vi hade betalat för en timma) och försäljaren verkade gilla oss så vi fick använda trampbåtarna sista halvtimman. Snacka om flyt haha. 

Nu är det tajm för frulle och kanelbulle innan det bär ut i stan igen. :D