Fia

Oj, jag satt och kollade igenom gamla blogginlägg nyss.
Det kan vara kul att göra det, se tillbaka på livet och läsa om känslor och tankar man hade just när inläggen skrevs.
Det som är mest komiskt är att jag nästan kommer ihåg när jag skrivit alla - i alla fall när jag läser dem.
Jag blir så glad då - för det var det som var min tanke när jag började skriva. :)

Nästan alla inlägg jag läst handlar om att man inte ska ge upp.
"Den som ger upp kommer ingen stanns" har jag skrivit på ett ställe.
Be ware - jag skiter inte i det.
Jag kommer aldrig sluta.
Sorry, I just can't let it go. osv, osv.
Orden betyder lika mycket för mig nu som de gjorde det när jag skrev dem. Skillnaden är att de har fått en annan betydelse nu. haha, var det någon annan än jag som förstod vad jag ville få fram där? :P

Hur som helst: Jag fastnade för mitt dåtida favorit uttryck, Dum Spiro, Spero - Så länge jag lever hoppas jag.
Jag står fortfarande fast vid det. Och jag är glad att jag inte gav upp.
Jag var 100% säker, jag är 100% säker. Jag ville inte ge upp, jag gav inte upp.
Det visade sig att det var värt det.
På ett ställe har jag skrvit: "Jag skulle kunna vänta i hundra år, om jag visste att det var värt det.." Nu vet jag.

Dum Spiro, Spero.  
Forever and foralways :)
<3