Fia

Nu börjar det kännas på riktigt. 

Igår var första morgonen jag vaknade och var nervös och när jag sedan sa hejdå till farmor, farfar, Erika och Andreas kändes det bara ännu mer. Tårar fälldes, jag gillar verkligen inte att säga hejdå till personer jag tycker så mycket om. 

Men jag får försöka se det positiva i allt. Det här är en utmaning och någonting som jag velat hela livet. Ett steg i rätt riktning helt enkelt. :) 

Och jag får tänka på vad tanten i Disneys film Micke och Molle säger när hon ska lämna Micke tillbaka till skogen: 

I och för sig låter det lite klychigt, men så får det va. Det är fint. :) 

Idag la jag ner de första grejerna i min resväska. Snabbt blev det till två resväskor och nu känns det verkligen att jag åker om mindre än två dagar (!!!!!). Shit. 

Om jag för några veckor sedan kände blandade känslor inför resan, är det verkligen ingenting emot vad jag gör nu. Nervositeten blandas med det Jonas Ardby alltid är så noga med att understryka: Spänd av förväntan. Lycka blandas med rädsla och harmoni med skräckblandad förtjusning. Snacka om mix va? 

Så just nu består mitt rum av två stora resväskor, ett handbaggade och en hel massa kläder och papper överallt. Tänk, jag ska få plats med mitt liv i två resväskor. 

Det är inte lätt när det är svårt ;)