Fia

Idag vill jag göra nytta.
Jag bara känner för det.
Dock är det ganska mycket som hindrar mig.

Telen ringde och jag åkte till farmor för att besöka kusinerna och gudbarnet som är där på besök. Fick veta att farfar antagligen fått en hjärtinfarkt... punkt. Det räcker så.

Jag behövde inte det just nu. Jag mår så bra..trots att huvudet filosoferar för sig själv så kan jag ändå skilja på drömmar och verklighet. I alla fall trodde jag det. Tills idag, då brast det. Satan. Jag trodde att jag gått förbi det stadiet men icke sa Nicke. Jag är fast. Jag är kvar och jag står för mitt ord, föralltid.
Palla. Jag kommer nog åka till mitt ställe ikväll. Och bara tänka. Alltid på samma sak - och aldrig gör det någon nytta, egentligen.

Var även hos rektorn idag ang. onsdagslektionen. Nu jävlar. Jag blir så förbannad på lärare som tror sig kunna göra vad de vill och säga vad som helst till eleverna. Men det får vara nog. Jag går bara kvar ett halvår till.. (aaah panik, ett halvår? Och sen då? - sen är du borta.. det är sjukt. Vad händer då? Vad ska jag göra åt det? ) och det halvåret ska inte förstöras pga en störd lärare.

Åh, skitsamma. Det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Det jag loggade in för att skriva vet jag inte hur jag ska formulera. Jag är tom i huvudet samtidigt som jag är full av tankar som jag skulle må bra av att få skriva ner. Men det går inte så bra att få fram dem. Inte idag. Vet inte hur jag ska göra. Dock har jag planerat min tid fram till nyår, det är ett plus - Grattis. Nervös. Förväntansfull.
Faan, jag svamlar. Ingen annan än jag själv kommer förstå detta men sorry.. det får vara så idag. Jag är ganska ur form om ni förstår vad jag menar.. whatever. Det är mig det handlar om, livet på en pinne helt enkelt. Och för er som känner mig bra är det inte så svårt att lista ut. Helvete. Ibland önskar man att man på något sätt skulle kunna föra över tankar till andra så att de skulle förstå när man behöver dem. Jag behöver någon nu. Men istället förlitar jag mig på bloggen. Det är bra. Bloggen talar inte tillbaka, den bara accepterar. Allt jag skriver läggs ut online och vem som helst kan sen läsa. Äh, det var inte det jag skulle komma till - det jag skulle komma till var att bloggen är bra på det sätt att man får ur sig saker, man lättar på tankarna. Dock får man inte närhet och tröst. Men det hjälper ändå på något sätt.  Jag är inte bra på att öppna mig och snacka om mina problem inför folk - det har jag aldrig varit. det hjälper ändå inte.

Äh jaja, nu ska jag fortsätta vara mega, bauta, super glad och plugga!
wiiii :)