Fia

Hemma från Väla.
Hittade skor, linne och jeans :O.
Och jag måste säga det, jag har fan inte lätt att hitta jeans. Antingen är de för stora i midjan men passar över låren, eller så får jag inte ens på mig brallorna över låren. Haha, jävla skit bröstsims-lår ;)
I och för sig satt inte dessa brallorna helt 100, men fan, jag behöver ett par. Känns som jag letade i varenda affär på Väla som sålde jeans, till slut ger man upp. :)

Och vad mer? Jag är astrött. Jag visste det. Bara för att jag inte kunde sova ut ordentligt imorse är jag helt slut nu.
Livet är allt bra grymt mot mig just nu, haha. På många sätt. :) Allt detta funderande går mig på nerverna och får mig att bli hur trött som helst. Got damn it.

Känns som man lever i en dimma som man vill sudda ut. En dimma av tankar och funderingar. Vart man än går stannar dimman kvar, och på vissa ställen och i vissa situationer tätnar den och blir tjockare. Ibland tunnas den ut och man lever livet. Man skrattar och har trevligt och funderar inte ens på den efterhängsna dimman som lurar bakom nästa hörn - inte förren det är för sent och man är mitt ibland den igen. Ibland går man runt i en bubbla som någon då och då spränger när de frågar hur det är. Då ler man automatiskt och säger "Jo, det är fint med mig. Själv då?" Men bubblan är genomskinlig - man är genomskådad. Hämtad till verkligheten. "Let's face it, du mår inte bra". När man sedan ska förklara vad som är fel, sitter man bara som ett fån och ler. För vad är det som är fel? Vågar man erkänna? "Sorry, jo asså det är såhär va, jag är felet. Jag är arg på mig själv. Det är inget annat. Jag mår bra. Glöm det nu."  Man får försöka. Kämpa vidare. Det är bara att resa på sig igen. Slagen till marken, men den vita handduken behåller jag. "Upp och hoppa!"  Man tar sig vidare.
Livet går inte bakåt - Det går frammåt. Blicka inte tillbaka - blicka mot framtiden.
Carpe Diem.