Ålders funderingar
Nu har äntligen internet börja fungera igen. hoppas inte det bara är tillfälligt. Detta är från Torsdag:
Jag har märkt själv att jag inte längre bryr mig lika mycket om skålgången längre. Just nu känns allt som har med skolan att göra, riktigt dötrist. Alla prov, inlämningar, tester...lektioner, inget känns skoj. Jag vet, fortfarande mitt snack om Ups and Downs, men det är ganska irriterande. Jag menar, jag kan ju inte direkt skita i skolan. Så det känns lite tungt när det är något man måste gå till så många timmar i veckan som man tycker är så tråkigt.
Idag efter dansen pratade jag lite med en av tjejerna i gruppen. Hon bor själv i egen lägenhet, har jobb och försörjer sig själv. Hon sa att det klart var skönt, men att alla verkar ha för brottom att flytta hemifrån, skaffa jobb eller resa. Hon menade på att "herregud, det har man ju hela livet på sig att göra! Varför inte njuta av det som det är nu? Ta chansen och bo hos föräldrarna...man kommer bara ångra det sen om man bryter med dem för tidigt. För sedan finns det inte direkt en återvändo". Okej, hon sa inte exakt så, men någorlunda. Det fick mig att fundera. Varför stressa egentligen?
Som de flesta andra vill jag verkligen leva livet. Jag vill inte vakna upp en morgon när jag är 75 och inse allt jag missat att göra som ung. Men samtidigt ska man inte skynda som sagt. Hum, detta med livsplanering är verkligen svårt.
Men jag har börjat så smått att skriva en liten lista, med saker jag måste göra innan jag blir "vuxen", eller man kanske ska säga, innan man slår sig ner med familj och allt..
Och ja, på tal om det.
När jag var liten tyckte jag att man var riktigt stor när man var 18, och vuxen, det var man när man fyllt 20. Då skulle man klara sig själv och som sagt, vara vuxen och stor.
Så tycker jag verkligen inte nu. Jag är ju 18, om mindre än ett halvår 19... och jag känner mig inte för det minsta stor. Tvärt om.
så frågan är nu:
.
..när är man vuxen?
