Fia

en dag som började bra, men blev sämre.

flygturen gick faktiskt okej, starten som är värst, sen är det ganska lugnt.
Fick turen att sitta brevid en pratglad kille som jobbade på tingsrätten som gjorde turen ännu lite lättre.
Känns mycket bättre när man får sitta och prata med någon istället för att bara sitta tyst och ha trist.

När jag landade hämtade pappa mig på flygplatsen, med sig hade han Nora. (hunden).
"Hon ville följa med" sa han.
jaja visst, okej. Tänkte jag och vi satte oss i bilen.
Innan vi startade sa pappa "Vi är lite ledsna i familjen nu..."
Vet inte hur, men jag bara förstog direkt, neeej! inte Birk!

Våran älakade vovve Birk lämnade oss igår.
Lördag kväll.
Jag var inte hemma, jag fick inte säga hejdå.

Han hade blivit sjuk under lördag natt, han hade kräkts en hel del och var helt matt under dagen.
Det hade tydligen bara blivit värre och värre, tillslut hade magen svullnat upp och han ville inte gå mer.
Pappa och mamma åkte med Birk till djursjukhuset där det blev röntgen.
Sjuksköterskan kom in med beskedet, antingen en akut operation....eller ett farväl.
Mappa diskuterade lite med sköterskan och de kom fram till att ett sista farväl ändå var det bästa. Operationen var svår och eftersom Birk var så gammal, hade han nog inte klarat det.
Magsäcken och tarmarna hade vridigt sig, han led och hade otroligt ont.
De tog beslutet. Birk fick somna in med hjälp av två sprutor.
Nu finns han inte längre här.
Det är tomt, det känns konstigt.
Min kära Birk!

Man blir förvånad själv över hur ledsen man blir och över hur stor saknaden är...jag menar, det är ju ett djur.
Men det spelar ingen roll.
Det är vårat djur! Han är som en i familjen, en familjemedlem!
Det blir tomt, det kan jag lova. 
Även om vi i ca 2 år nu varit inställda på att något sånt här skulle kunna hända, blir man ändå förvånad och skärrad när det väl händer. Det är så overkligt. 
Men han har det bra nu, Burken :)

Han blev tio år, 
tio år med många glada minnen, utan tvekan var det den underbaraste hund jag träffat. 
Det säger jag inte pga att det vår våran hund...han var helt otrolig. 
han har fått hjälpa många personer att bota sin hundräddsla, han har aldrig varit i slagsmål, han har varit en skyddsängel när man varit rädd och tröstat en när man varit ledsen. 
Han visste när något var fel, och rättade sig eller hjälpte till för att göra det bästa av situationen.
Han var så otroligt förstående att ma ibland kunde fråga "Hörrö vovven, är du verkligen en hund?"
Hans små monchichi ögon var så otroligt snälla och beskyddande och man visste att den här hunden stället upp för alla.
Han var mer än en hund. Har aldrig träffat en hund som varit så förstående och så människolik som han var.
Kort sagt, han var en hund som var min bästa vän. Min allra bästa vän. 
Han var trogen. Han var lojal. Han var omtänksam.  
Allt han gjort för mig kan jag bara tacka honom genom att nu göra en sak tillbaka:
Nämligen tänka på honom och önska honom det allra bästa.
Även det aldrig kommer bli tack nog för allt det han hjälpt mig med.

R.I.P Birk, jag hoppas verkligen du har det bra nu. Vi älskar dig.



Adjö är ej föralltid,
Farväl är inte slut,
I mina tankar finns du,
Där finns du alltid kvar.